Astrid Lindgren del 2

Jobbiga besked…

Det var mycket som var jobbigt tiden på ALB, det var ju där vi fick alla jobbiga besked, det var där livet vände, ny riktning, nya vägar. Det var där vi fick lära oss att anpassa oss, att leva efter Noel, att det inte alltid blir som man tänkt, det kan bli bra ändå, men det är jobbigt.

Det var en fredag, Noel skulle bli två veckor på söndagen, klockan var nästan fem och all ordinare personal/läkare var på väg hem. Då kom hon in, endokrinologen som haft hand om Noel och forskat kring varför han ”blev som han blev”. Tråkiga besked. Det var då allt bara rasade för andra gången, som att hela världen föll under mina fötter…Vaddå saknar en del av kromosom 8. Vad är en kromosom? Vad innebär det här? Ska Noel dö, komme han få sitta i rullstol, kommer han bli utvecklingsstörd??…jag vill inte ha ett utvecklingsstört barn…eller räcker det med det han fått, är det bara det som är påverkat…stor chans att han blir utvecklingsstörd…hur stor chans då?? Frågorna och tankarna bara snurrade..jag blev arg, jag höll Noel, kramade om honom, tittade på honom och så tänkte jag, det spelar ingen roll, du duger, precis så som du är! Men jag grät, floder, jag ringde mamma, Ted ringde sin mamma. Dom kom nästa dag. Noel är söt, han är vacker, man ser inte att han är annorlunda..inte än..han är liten, liten men söt!

Jag vet att jag tänkte, och gör det fortfarande, att det som varit liksom räcker..att det inte blir mer knas, men jag vet, jag vet ju att om man saknar en del av en kromosom, ett DNA i kroppen, så blir det knas, mer eller mindre. Men han är min, och han lever. Jag såg föräldrar på ALB som åke från BB, som var lyckliga, de åkte hem med sina friska bebisar, och jag ville kasta sten på dom, jag var arg, ledsen och besviken..men jag såg också de föräldrar som åkte hem från ALB, utan något barn, som bara lämnade sjukhuset med en stor tomhet och en stor sorg. Jag har min skatt, han ligger här bredvid mig. När allt fått smälta, och det tar tid, när alla tankar och känslor fått flyta runt i kroppen då är det allra allra viktigaste att han lever, att jag får ha honom i min famn, få vagga, vyssa, krama, pussa. Han kommer bli annorlunda, han kommer utvecklas långsammare, till vilken grad det vet vi inte, men det gör inget…Han lever och han är min!

Jag sörjer, jag är ledsen. Jag är arg och mår dåligt. Jag tycker livet är orättvist, jag tycker att jag förtjänar ett friskt barn, jag avundas de förädrar med friska barn..och emellanåt är jag nog nästan lite bitter. Men för det mesta så är min min trygghet i det hela att jag vet att Noel valde oss, han valde att komma till oss, för det kommer bli bra ändå, vi orkar och vi älskar, vi är en familj, precis som alla andra, vi är bara lite mer annorlunda, iaf i andras ögon. I vår familj, där är allt ovanligt normalt, och när det gäller Noel, då är allt relativt.

Jag trodde inte jag skulle orka, jag grät i flera nätter, flera veckor, det gör jag fortfarande. Ingen vill ha ett sjukt barn, om man fick välja, men man får ingen garanti när man skaffar barn..man kan aldrig riktigt veta. Men nu finns Noel, och jag skulle inte byta bort honom mot vilket annat friskt barn som helst, för det barnet är inte Noel, Noel är Noel, och det är därför han är så underbar.

Idag tänkte jag på en sak, jag tänker ofta på hur mycket knas det blir i kroppen bara man saknar en liten bit av en kromosom, av 46 kromosomer i kroppen…På 8an har jag för mig att det finns ca 1100 DNA, och Noel saknar bara ett få antal av dem…men mycket knas blev det. Men så tänkte jag, vad förundransvärt det är, att trots att han saknar en bit av sitt DNA så blev han så hel, så fin och så underbar. Han ser inte konstig ut, han är glad och pigg, och han är en riktig, riktig liten kämpe….Jag saknar inte en bit av någon kromosom, ändå är jag knas ibland, och jag har inte hälften så mycket styrka och kraft i mig som Noel har, det är beundransvärt och värt att tänka på! Mitt barn är sjukt, men vi glädjs, vi ser hur han utvecklas, vi ser hur han tittar på oss, ler och är ändå glad. Vi bor på sjukhus, men vi hittar tryggheten i varandra….

Vi vet hur det är med jobbiga besked, sådant man aldrig vill höra, sådant man aldrig skulle önska sin värsta fiende. Men vi vet också att man klarar sig ur det, den värsta chocken och sorgen…man måste, vi har ju fått ett mirakel, ett mirakel som behöver oss, kanske lite mer än andra barn…och som vi kommer finnas där. Jag är lycklig, jag är tacksam att du, Noel, valde oss!

blogstats trackingpixel

En reaktion på “Astrid Lindgren del 2

  1. ni gör rätt. man måste få sörja det som blev knasigt. måste få sörja att man kom till amsterdam när man planerat en resa till italien i 9 månader. lära om. finns en fin dikt om det. ska finna den åt dig.

    sörja det barn man inte fick. men sen glädjas. folk frågade oss hur det kändes/hur det känns. jag säger det ofta – jag skulle inte byta noah mot någon annan bebis!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <s> <strike> <strong>