När hjärtat placeras utanpå kroppen

Det blev inte som vi tänkt…

Okej, längd och vikt (check), temp?? Vaddå inte hittar någon öppning? Alla barn har väl en analöppning, är ni knäppa eller..(som att jag tänkt, leta, leta så hittar ni den säkert)…Barnläkaren kallas in på rummet, och där ligger jag, nysydd…nyförlöst, en orolig pappa står bredvid mig i sängen…Noel skriker på skötbordet, omringad av läkare och barnmorskor…Ingen analöppning, panik, chock, skräck, rädsla…jag hör Astrid Lindgren i bakgrunden och tänker att nu förlorar jag honom, är det något fel på mitt barn, mitt perfekta mirakel…han som nyss låg på magen, tuttade på mitt bröst, han den vackra med så mycket hår och så stora fina ögon…Nej ni ljuger, det är inget fel på honom…ilska, ledsamhet, rädsla.

Tror jag aldrig har gråtit så mycket i hela mitt liv…det känns jobbigt, jobbigt att tänka på, jobbigt att prata om, jobbigt att skriva om. Dom där känslorna, jag skulle inte önska min värsta fiende dom känslorna. Det var hemskt, dom tog min pojke och försvann…sen skulle man på något sätt hämta kraft, då var du 3 timmar gammal älskade barn. En barnmorska kom in med den där brickan med mackor, en flagga…det kändes förnedrande, elakt..vi kunde ju inte fira, inte som andra gör..chock. Tårar och massa oro. Vad hände nu? Vad gjorde dom med min pojke? Läkaren hade nämt något om små genitalier, liten snopp, var det verkligen en kille?? Jag fattade ingenting, inte Ted heller, vi bara grät, otröstligt, som två småbarn som glömt nallen på dagis..

Dom där mackorna lät vi vara….jag skulle duscha, det gjorde ont och jag bara grät..Ted fick sitta med Noel en stund, sen försvann han ner på Neo….det blev prat om Stockholm, ambulans, vi fick inte åka med..taxi! Det var smärtsamt, det gjorde ont att gå, både pga förlossningen, men mest i hjärtat. En vän sa till mig, när du blir mamma förflyttar sig hjärtat utanpå kroppen, och det kändes som om mitt hjärta sprack…vi visste ingenting, ingen information, bara att något var fel, något var fel på vår skrutt. Vi ringde upp svärfar, tröst…vi bara grät…sedan var det dags att åka, Noel först, i ambulans…sedan vi, i taxi.

Resan är som en dimma, försökte sova, somnade av utmattning, drömde, vaknade, grät…Framme på ALB, visste inte vart vi skulle, q63 hette det, vart låg det, hur hittar vi Noel, våran son vi knappt fått se, knappt fått hålla…Våran älskade underbara, ville dit, kände panik…långa korrdorer och mörka hissar, snön föll där ute, och jag kände mig tom…så otroligt berövad..jag kände en tomhet som jag aldrig tidigare upplevt. Det var hemskt.

Där på ett rum, i en alldeles för stor säng låg han, prinsen..Vi var inte där så länge, vi fick komma ner till BIMA, det sattes massa slangar, PVK…det såg läskigt ut…vi grät. Vi satt där, tittade på vårt, ungefär som alla föräldrar gör, försöka smälta att han kommit till, att han fanns, inte längre låg i magen, där var det bara tomt, ungefär som i hjärtat. Jag kände kärlek, älskade honom redan då, men det var svårt…och tiden efter det var ännu svårare. Vi satt där länge, vi visste ju inte vart vi skulle sova, jag ville vara med Noel, hålla honom i famnen, men han kändes skör, jag vågade inte, det var så många sladdar, så många apparater, jag förstod inte siffrorna på skärmen, ibland larmade det, jag förstod inte varför, fattade inte att skötorskorna inte kom på en gång…röck till varje gång det lät och stirrde mig blind på skärmen….han var så fin, låg där så oskyldig, så hjälplös…jag tänkte inte, jag bara var, som i en bubbla, jag försvann, in i något jag inte kände igen….det blev natt, sömn? Sova på ett annat plan, ha Noel längst ner, det gjorde ont i mitt hjärta, han fattades mig, kändes som att jag förlorade den högsta vinst jag tidagere på dagen vunnit..han var inte längre bara min…nu var han landstingets också!

Jag sov inget..tänkte på Noel, tänkte på vad som var fel, vi visste ingenting. Jag väckte Ted, tidigt, han var trött. Vi gick ner till Noel…han var inte vaken. Det bokades ett möte, träffa läkare, kirurger, sköterskor osv. Jag var rädd, kände mig liten, liten på en så stor plats där allt jag kände var rädsla och sorg….jag hade tappat kontrollen, förlorat en del av mig själv, mitt hjärta satt inte bara utanpå kroppen, det hängde löst.

Analatresi, analöppningen fanns, men den var stängd, vävnad ivägen. Låg Atresi visar det sig, ”lätt” operation, förflytta ändtarmen dit den skulle vara, ”vanligt”, ca 35 barn/år föds med analatresi, orsakerna är olika, och ibland oförklarliga. Det påbörjades utredning, var Noel en kille elle tjej? Det var jobbigt, att inte veta, det lät så knäppt, klart det var en kille…oro, ångest, rädsla, vakna nätter…Efter 3 dagar, operation. Rädsla. Men det gick bra, respirator 2 dygn på BIVA. Vi träffade Pernilla, mitt nya ljus. Vi lärde oss sondmatning, vi fick byta blöja, vi fick tvätta, jag fick provamma, vi fick hålla! Vi fick lära känna Noel, vi satt från tidig morgon till sen natt, tjat om sömn från sköterskor, jag tjatade om att få sitta, få hålla. Vi satt i timmar, tiden försvann. Dagarna flöt ihop..

Livet var förändrat….

blogstats trackingpixel

4 reaktion på “När hjärtat placeras utanpå kroppen

  1. så fint du skriver carolina. otroligt vackert mitt i all smärta. de där jävla mackorna…. visst kändes de som ett hån… känslan av att inte ”äga” sitt barn. att han var mer landstinget än sitt eget. många känslor…
    kramar

  2. Pingback: Noels mamma ger mig perspektiv | Rosita - Globetrotter Mama

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <s> <strike> <strong>