Att skriva är helande….

Att sätta ord på känslor är inte så lätt alla gånger. Men skrivandet har sin helande verkan på mig, jag har visserligen alltid skrivit. Jag tror att så länge jag kan sätta ord på mina känslor, kunna skriva ner dem så det inte är kaos i huvudet så mår jag så pass bra att jag inte behöver hjälp någon annanstans ifrån. Jag är inte typen som pratar med främmande människor om mina tankar på det sättet, jag har mig själv, Ted, familjen och goda vänner! Och så har jag bloggen, min kanal, min räddning.

Jag skriver för att jag behöver, för att jag känner att känslorna behöver ord, de behöver få skrivas ner, svart på vitt..Ett sätt att bearbeta sorg, rädsla och ångest. Ett hälsosamt sätt kanske. Jag skriver för att jag själv velat läsa, för att jag gärna tagit del av någon annans berättelse. Jag känner mig så ofta ensam, trots att jag vet att jag är långt ifrån ensam. Det finns tyvärr otroligt många föräldrar med allvarligt sjuka barn i världen…jag är en av dem. Att texta ner hur man känner är inte alltid lätt, att sätta ord på känslor man aldrig trodde att man skulle få uppleva. Att skriva ner och beskriva något otroligt jobbigt i livet, det är kämpigt, men nödvändigt. Skulle mina ord hjälpa en enda av alla dessa förtvivlade föräldrar som också kämpar tillsammans med sina barn, då är jag glad att kunna dela med mig av vår resa.

Jag känner att jag måste pröva min rätt att få uttrycka mig, få skriva ner vår resa, få dela den med andra. Jag tycker det är viktigt. Jag tycker det är viktigt att få uppmärksamma ett liv med ett sjukt barn, ett liv med ett barn med speciella behov. Dessa barn är lika stor del av samhället som friska barn..men varför känner man sig då så skyldig? Som att man inte borde prata om det, som att det vore tabu. Jag skriver inte för att folk ska tycka synd om oss…jag skriver för att jag vill att människor ska förstå, få en större förståelse för hur ett liv med ett sjukt barn kan vara, hur det är att ha ett barn med handikapp. Jag vill inte att min Noel ska växa upp i en värld där han blir lämnad utanför för att det inte finns tillräckligt med förståelse, han har precis samma rättigheter som alla andra barn. Jag vill att man ska kunna älska, ta till sig och förstå dessa barn på samma sätt som man gör med friska barn, inte göra skillnad, en sådan enkel sak som att man inte kan ge ett barn med medfödda sjukdomar/missbildningar en ordentlig barnförsäkring. Det är skrämmande att man gör sådan skillnad, som att min Noel inte kan skada sig när han leker eller insjukna på andra sätt än associerat till sina grundsjukdomar. Som att min Noel inte är lika mycket värd. Han är värd precis lika mycket som vem som helst annars. Man kan inte värdera ett barn, man kan inte sätta ett värde eller ett pris på en människa. Alla har vi ett lika värde. Jag skriver för att jag behöver, för att jag känner ett ansvar. Jag vill berätta, förklara, få människor att förstå.

Vårat liv är långt ifrån enkelt, långt ifrån bra, långt ifrån det som borde vara, inget är normalt, men inget är heller onormalt. Att ha ett allvarligt sjukt barn är som att leva i en helt annan värld. Att ha ett barn med speciella behov är ytterliggare en annan värld. Dessa världar var näst intill främmande för mig också innan jag själv inte hade något val..varför? Man får inte glömma att dessa barn också är barn, att de är värda precis samma sak. Jag förstår inte varför samhället inte gör dem mer delaktiga, varför man ska särbehandlas, varför man skapar ännu större klyftor mellan normer.

Vi kommer inte ha några problem med att uppfostra Noel, ge honom kärlek och värme. Våra familjer och vänner kommer se honom som vilket barn som helst, ge honom samma kärlek som för vilket annat barn. Men jag är rädd för hur omvärlden ser på Noel, att ”tycka synd om” är inte alltid något positivt, Noel ska få känna sig normal som alla andra, för det är han ju, på sina villkor. Det gör mig ledsen att samhället ser ut som det gör i vissa avseenden, som med barnförsäkringen. Han ska inte särbehandlas, han kanske behöver speciell hjälp, men han ska inte särbehandlas från samhället, tas ifrån rättigheter som andra har bara för att han har medfödda sjukdomar och avvikelser. Hans avvikelse har format hur han är, givit honom sin personlighet som andra barn får sina, han är inte avvikande som människa, bara hans DNA….livet är orättvist på så många andra sätt, det ska inte behöva vara orättvist genom hans rättigheter också!

Noel är ett hjärtebarn, en goding med en kromosomavvikelse, men han är också ett barn, en vanlig människa med samma rättigheter och behov som alla andra. Han är älskad och omtyckt…saknad och efterlängtad, han är vanlig och precis som alla andra!

Jag kan vara bitter på livet för det givit mig ett sjukt barn, jag kan vara avundsjuk på andra som får friska barn, som får amma sina barn, som kan leva hemma i trygghet i att ens barn är friskt….Jag kan vara ledsen, arg och uppgiven..Men jag är också så otroligt tacksam för min son, att jag faktiskt fått ett barn, mitt barn, mitt egna kött och blod! För det kommer jag alltid vara tacksam. Men jag är ledsen för att vi blev berövade alla tankar och förväntningar vi hade när han låg i magen….och det kommer jag nog alltid vara!

I mina ögon är alla barn lika mycket värda!

Virka eller köp en Hjärtekatt!

Hjärtekatten är ett välgörenhetsprojekt som startats för att kunna skapa och skänka en katt till alla barn med hjärtfel på Drottning Silvias barnsjukhus i Göteborg. Man kan stödja projektet på två vis, antingen så kan man virka en katt själv och skänka på så vis, eller så kan man bidra med en slant och köpa en katt som sedan virkas av någon annan och skänkes till ett barn med hjärtfel.

Jag tycker det är ett otroligt fint projekt som är värt att uppmärksammas, och tanken bakom katten är också fin, att vara som alla andra men ändå inte, att inte vara ensam och att alltid ha en ”kompis” som delar din sjukdom!

Hemsidan hittar ni HÄR!

Så här skriver man på hemsidan:

Om Hjärtekatten.

Ibland tar livet oväntade vändningar. Som när ett litet barn föds med hjärtfel och måste tillbringa sin första tid i livet på barnhjärtavdelningen på Drottning Silvias barn- och ungdomssjukhus. När sådant händer är det lätt att känna sig osäker och rädd – och då behöver man trygghet. Någonting att hålla sig fast vid. Någonting som påminner om att det lilla barnet är unikt och speciellt. Inte bara sjukt. Någonting konkret och pedagogiskt men samtidigt mjukt och tröstande. Någonting som en Hjärtekatt.
Redo att följa med ett hjärtebarn hem.

Hjärtekatten är en handvirkad katt som på ett pedagogiskt sätt kan påminna om tiden på sjukhuset. Vi vill egentligen alla helst att varje nytt litet hjärtebarn ska få med sig en egen Hjärtekatt när de åker hem från avdelning 323 på Drottning Silvias Barn- och ungdomssjukhus i Göteborg, men det föds omkring 1000 hjärtebarn i Sverige varje år och vi inser att det är för många maskor för oss att virka. Vi har därför satt upp målet att försöka få ihop 100 handvirkade Hjärtekatter att skänka till avdelningen. Men vi behöver hjälp.

Man kan även hjälpa och stödja via Hjärtebarnsfonden

Fina tankar till fina barn!

Handdukar…..

2,5 dagars förbrukning av handdukar och kräklappar…Vi behöver verkligen fler handdukar här hemma,

vill till Ikea, men det är ju inte direkt prio ett….

Tacksamhet och förlåtelse

Att vara tacksam är inget som kanske kommer naturligt alla gånger. Jag tror att ju mer man vandrar på livets väg, ju fler törnar man stöter på, ju krokigare väg man har att gå, desto mer öppen blir man för att vara tacksam för det man har, och desto lättare blir det att förlåta! Förlåtelse är bland det svåraste som finns, att förlåta andra är en otroligt jobbig process, men det är desto svårare att förlåta sig själv! Det finns kapitel i mitt liv jag helst vill glömma, de som man bläddrar förbi snabbt eller hoppar över, kapitel man gärna inte pratar om, de som man lämnar bakom sig. Men utan förlåtelse skulle jag inte ens kunna ha dem i min bok…det är viktig för mig, att kunna förlåta, att förlåta andra, försöka förstå meningen med en handling, det som ligger bakom, det är ibland en oändligt lång process, som sagt inget som kommer naturligt alla gånger. Förlåtelse är något stort, något vackert. Det är bland det finaste man kan ge en annan människa, förlåta någon för en negativ handling. Förlåtelse ger också tacksamhet, en annan sorts sinnesro, en människa är väldigt liten i mina ögon om man inte vet innebörden av förlåtelse och vetskapen om tacksamhet…

Det finns människor i min bok som egentligen inte är värda sin plats där..men jag kan inte bränna upp kapitel som redan skrivits ned…skulle jag göra det skulle jag även radera en bit av mig själv, en bit av min identitet, en bit som gjort mig till den jag är idag. Om jag istället kan förlåta det som skett och känna tacksamhet för att det gjort mig till en starkare, mer berikad människa, då går jag även lättare igenom en jobbig situation med huvudet högt! Hade vissa saker i mitt liv inte inträffat, då hade jag definitivt inte varit jag, då hade jag heller aldrig hanterat situationen med Noel på det sätt jag gör nu! Den som valde att ge mig Noel gjorde ett medvetet val, ett val jag är tacksam för.

Det är stort att ha förmågan att förlåta, att komma till insikt. Det är även stort att ha tacksamhet för livet, att uppskatta det man har istället för att sörja och vara bitter över det man inte har. Intet sagt att man inte får vara ledsen, arg, bitter och besviken på livets vägar och på hur en situation uppstår. Men man går oftast starkast ur en situation om man som grund har förmågan att förlåta och vara tacksam över den kunskap man får. Jag har många inlägg av förtvivlan, av rädsla och besvikelse, och ibland önskar jag att jag hade fler glada inlägg…men livet är inte så, inte alltid, inte varje dag. Men jag har ändå kommit så pass långt att jag kan uppskatta det vi går igenom enbart för att jag är tacksam för det vackra vi får på köpet.

Många av mina värderingar har jag med mig hemifrån, tankar av att man alltid kan lära sig något av något negativt, att man blir starkare av att se det positiva med det och på så sätt kan gå ur något negativt med huvudet högt. För min del är förlåtelse stort och vackert, något som tar tid, något som man måste lära sig att ge. För mig är även känslan av tacksamhet stor, det är stort att besitta mycket men även vara tacksam för det lilla. Att ha perspektiv på livet är hälsosamt! Man kan inte sluta äta för att andra svälter, man kan inte sluta tycka synd om sitt barn som har en förkylning för att andra barn har hjärtfel. Men man kan ha förståelse, man kan skapa perspektiv. Men man kan framför allt förlåta de som handlar av känslor och inte alltid med huvudet, man kan förlåta att alla inte förstår, man kan förlåta en människa eller en situation för att man är större, för att man förstår att man ändå kan lära sig något av det…Kunskap är stort, kunskap ger trygghet. Kunskap om känslor och sig själv är stort. Att veta hur man själv fungerar gör att man även kan försöka förstå hur andra människor fungerar. Och även om man inte förstår andra, hur de agerar, så kan man förlåta, för att man i grund och botten kanske förstår att där ligger något annat till grund för en handling eller ett beteende.

Det finns människor i min bok jag egentligen inte förlåter, vissa händelser jag aldrig kan radera. Men jag kan ändå känna en förlåtelse, förlåta för att själv gå vidare. Förlåta för att jag sitter med vetskapen om att jag själv fått så mycket annat ut utav det, jag har lärt mig mycket och jag är idag en starkare människa!

Min mormor sa alltid, det finns alltid något positivt att ta ut ur det negativa, och med den devisen lever jag! Man kan alltid lära sig något, av någon eller något. Man blir aldrig fullärd, kanske bara mer klok och stark! Min bok blir aldrig full, det tar inte slut! Jag kan inte styra allt som kommer skrivas ner i min bok, men jag kan styra över hur jag ska hantera det som sker, jag kan styra över om jag ska klara det eller inte…

Idag känner jag mig stark, imorgon kanske jag känner mig svag. Egentligen spelar det inte så stor roll, för i grunden vet jag vart jag har mig själv, och därför kan jag tillåta mig själv att ha både bra och dåliga dagar!

Jobbiga dagar…

Vi har haft fullt upp, vilket i och för sig är kul på sitt sätt i kontrast till dagarna på sjukhuset. Men kanske inte med tanke på vad vi haft fullt upp med…I Torsdags började Noel ta Kåvepenin istället för att få penicilin intravenöst via porten, vi tänkte att det skulle vara skönt att slippa tre resor om dagen upp till sjukhuset, och det var det också…fram till alla kräkningar började. Vi är ju vana vid att Noel kräks, mycket…Kaskad-spyor är alltså vardag hos oss, men kanske inte efter eller under VARJE måltid, som det har varit nu i tre dagar..det är jobbigt och frustrerande, vi kämpar med att få i honom mat och sedan kommer allt upp igen, helt oannonserat kommer allt upp tills det bara är galla eller luft kvar, så hostar han och hulkar i timmar, blir helt slut och ledsen, bara gråter och somnar av utmattning för att vakna några minuter senare av att må illa och hulka mera…Det har verkligen inte varit roliga dagar, den enda tiden som varit hyfsat lugn är på nätterna, vi har ju kämpat med att ta bort nattmålet och det går faktiskt helt okej, så nu sover vi allihopa hela natten, och i och med att han inte får varken mat eller penicilin på natten så är de oftast lugna…

Hade inte en tanke från början på att det kunde vara hans penicilin som gjorde att han blev dålig, han har dessutom haft feber till och från i några dagar…men efter att ha pratat med en god vän igår om det så kom vi fram till att det säkert beror på penicilinet..så jag gick in och kikade på Fass, är tyvärr dålig på att kolla upp nya mediciner själv ibland, man litar ju på vården, men det stod iaf att illamående, ont i magen och diarré var vanligt, och om man var överkänslig mot just den sorten kunde man få feber…så vi ringde upp till sjukhuset, sista dagen med penicilin är idag och läkaren tyckte som vi att han kunde hoppa över de sista två doserna..känns skönt för då kan vi fokusera på att få i honom mat så han får behålla den, i alla fall till den grad som innan..kräkas kommer han nog göra ändå, rätt mycket..

Vi bytte även mat innan helgen, från hans Emfamil (mat som tjocknar i magen = svårare att kräkas) till vanlig Baby-semp. Näringsinnehållet är detsamma, och vi kände att med den tjocka maten satte han bara i halsen och fick ingen luft av alla kräkningar, och ska han kräkas så här mycket kan vi i alla fall underlätta det hela med mat som är tunnare och således lättare att få upp!

Vi hoppas det lugnar ner sig nu, med både kräkningar, hosta och feber…tycker så synd om Noel som får kämpa så mycket…och man kan inget göra..maktlöshet måste vara en av de jobbigaste känslorna som finns, speciellt när det kommer till ens barn…..

Så grät jag idag igen….

Det finns vissa dagar som är tyngre än andra, då ens axlar är lastade med stenar. Och det finns de dagar som är lätta, då man nästan svävar som på moln. När jag ser min son är det svårt att tro att han är så sjuk, det är svårt att tro att han har en kromosomavvikelse. Jag kan inte föreställa mig, även om jag vet, att hans hjärta skulle ha två hål, den ena nästan 1 cm stort. När man ser på honom så förstår man inte, man ser bara så mycket livsglädje, så mycket kämparglöd och så mycket vilja…

Jag grät idag, för vi såg på sjukhuset, det stod på i bakgrunden. Det var en man där som skulle operera sitt hjärta, en vuxen människa! Noel är en liten bebis, hans hjärta är inte större än ett plommon. Jag lyssnade med obehag på hur kirurgen beskrev hur de skulle skära upp bröstkorgen, och sen SÅGA upp benen in till hjärtat, SÅGA….och då brast det liksom…all spänning man går och bär på sig, alla oro, alla tankar, det liksom bara rann över…Jag lät mig få tröstas på Teds axel, i hans armar, med Noel i mina…vi är en familj, en stark familj, och vi fixar det här..men, det var så obehagligt, inget jag egentligen ville höra. Jag har inte tänkt så mycket på själva operationen…jag tänker framåt, på hur nödvändig den är och på vilken förändring det kommer bli efter den, hur frisk Noel kommer kunna bli, vilka andra förutsättningar han kommer få i livet…hur glada vi kommer känna oss efteråt, jag tänker inte så mycket på tiden innan, på sövningen, på det jobbiga…men idag slog det mig, som en kall ishavsvind liksom, som om någon tog knytnäven och slog till, lite så kändes det, jag vaknade upp, nu ligger det på ytan igen…alla tankar och funderingar är oändliga. Imorgon har dom konferens igen i Lund, jag vill ha ett datum, en månad i alla fall, jag vill förbereda mig så gott det går, kanske planera Noels dop, låta honom döpas innan operationen, det är viktigt för oss, speciellt för mig, att han döps!

Jag är orolig, orolig för att man vill vänta så länge som möjligt, jag tror jag vet, att han inte kommer klara sig utan sin operation, eller det är väl rätt logiskt egentligen, men inget vi pratar om. Hjärtläkaren här har sagt det, vi har tänkt det, Noel kommer aldrig kunna vänta tills han väger 8 kg, för att genomgå titthålsoperationen, det funkar liksom inte. Och alternativet som blir kvar är den mer komplicerade operationen då man öppnar upp bröstkorgen och kopplar upp honom till en hjärt-lung maskin. Det känns inget kul, det känns nödvändigt men otroligt tungt och jobbigt….

Jag vill ha det gjort, helst idag, eller imorgon, men samtidigt vill jag skjuta på det så länge som det bara går, men jag vet ju, det går ju inte….

Älskade skruttunge, du har sannerligen ett hjärta av guld, ett trasigt hjärta, men ett hjärta av guld!

Uppdatering…

Noel insjuknade ju på skärtorsdagen och man konstaterade att han hade en påbörjad lunginflammation..sagt och gjort så låg vi ju inne igen. I söndags tog vi nya prover och de var betydligt bättre så vi fick komma hem igen. Jag antar att det kanske är så här det kommer vara i fortsättningen, att vi får åka in och ut, stanna några nätter på sjukhuset, några nätter hemma osv. Det tär, det kan jag ärligt säga, detta fläng fram och tillbaka, och sedan i söndags har vi åkt fram och tillbaka tre gånger för att få antibiotika uppe på sjukhuset..det är tröttsamt, men det är ännu mer tröttsamt att se Noel sjuk, å andra sidan har jag knappt sett honom pigg och frisk heller…men jag har sett andra barn, och vet hur det borde vara, och hur orättvist det är mot honom.

Sedan vi kom hem i söndags har jag njutit, därav få inlägg på bloggen. Vi vet ju liksom inte när vi måste åka tillbaka igen, och hur länge vi då blir fast på sjukhuset. Vi har storstädat här hemma, och verkligen tvättat hur mycket som helst, säkert 8 maskiner, kläder, handdukar, kräklappar, lakan, kräklappar, handdukar, kläder…kräklappar…vi har en liten kille här som kräks, i mängder, gärna ett helt mål, gärna i flera timmar..det är frustrerande, främst för honom såklart, det är ju jättejobbigt att kräkas så mycket, han blir svettig och helt slut, hostar och kräks tills han somnar..jag tycker så synd om honom, och jag kan inget göra…I vilket fall har det blivit mycket tvätt…igår strök jag vårgardinerna, kan ni förstå, jag är hemma, i vårt hem, och kan byta gardiner, hur lyxigt är inte det! Vi valde att byta trots att vi snart flyttar, men det kändes rätt, som att välkomna våren och ett nytt kapitel i våra liv, en nystart på hemmaplan, även om vi med största sannolikhet kommer återse sjukhuset både en och två gånger till…säkert hela Noels liv…men kanske inte lika ofta, och för samma allvarliga anledningar som nu!

Jag njuter av att få leva här hemma, som en riktig familj, med lite hjälpmedel såklart, men ändå. Vi kan laga mat tillsammans, jag som älskar att stå i köket, jag kan baka och vi kan äta tillsammans med Noel också, även om han kanske sover, leker på täcket på golvet eller sitter i knät så är vi hemma. Ni anar inte hur underbart det är, hur fantastiskt det känns att få bo i sitt hem, att få ta tillvara på varandra ostört och bara vi tre. Det betyder mycket att få vara ifred, trots att jag älskar personalen uppe på avd 15, så vill nog alla ha sitt privatliv, man delar det gärna inte, inte för mycket, med vilka som helst…fast vi gör alltid det bästa av det på sjukhuset, det går bra, det funkar.

Jag är nojig just nu, orolig för Noel. Alla hans värden såg bra ut när vi tog nya prover i måndags, alla utom hans PCO2 (koldioxidvärde), det låg på 8.37, alltså över hans gräns. Jag tycker det är svårt att bedöma i nuläget om han behöver cpap eller inte. Han är snabbandad, men det kan också bero på hans infektion och på att hjärtat då blir mer ansträngt, han har lite indrag, men verkar ändå inte så ansträngd när han andas, inte sådär så det ger honom ångest och panik, förutom när han kräks. Det är svårt att veta om man ska gå på siffror eller på honom, jag brukar alltid kunna se på Noel hur han mår, men just med det här är det svårt, han kan ha högre värden och inte verka påverkad och betydligt lägre och vara i behov av cpap. Vi ska i vilket fall tillbaka till sjukhuset i morgon. Det blir då till dagavdelningen, det blir provtagning och så ska vi får mer ingående information om hans behandling för blodtransfusionerna. Känns skönt att komma upp imorgon, skönt att någon kan titta på Noel en extra gång, jag tycker han hostar mycket och kräks mycket just nu, de senaste dagarna har han gjort det mer än vanligt iaf. Men det kan ha en naturlig förklaring i att han hostar på grund av lunginflammationen, som i sin tur gjort att han andas sämre och samlar på sig koldioxid, som gör honom snabbandad och mer tagen…men jag vet inte, och om han hostar så kräks han lätt..Det är svårt det här, att inte veta, att få gissa, väga gott mot ont, köra uteslutningsmetoden. Men jag antar att det är så för alla föräldrar på något sätt, bara att det blir så påtagligt med Noel när det kommer till sjukdomar och sådant…

Var nere och tränade idag. En befrielse. Innan jag blev gravid med Noel tränade jag och Ted tillsammans säkert fyra gånger i veckan, men sedan blev Noel till och jag blev sjukskriven för att jag kräktes och svimmade hela tiden, och när jag väl mådde bra var det bara ett par månader kvar och då ville jag bara njuta, inte stånka till gymmet…Så nu, typ ett år senare så måste jag ta tag i det där. Det är inget väsentligt i förhållande till hur viktig Noel är och vården kring honom. Men vi försöker vårda oss själva, och jag mår egentligen inte så bra över dom där extra kilona som satt sig kring magen både under och efter graviditeten…man har inte så stora möjligheter att motionera och äta rätt när man bor på sjukhus, och dessa fem månader har satt sina spår. Träningen är viktig för mig, på många sätt, jag älskar att träna, och jag älskar att känna att jag gör min kropp en tjänst, att jag tar hand om mig själv. Men nu handlar det också mycket om att få tillbaka en grundfysik och att bli stark och pigg för att orka allt vi går igenom, och för att orka ta hand om Noel sen. Jag vill orka att springa med honom, leka hela dagarna och ändå orka med allt det där andra…det som jag gärna lägger på hyllan nu, det som jag absolut inte kommer hinna när Ted väl börjar jobba…Man måste på något sätt vara nöjd med sig själv, veta vart man har sig själv för att känna sig trygg. Jag känner mig själv ut och in, älskar mig själv för den jag är, men dom där gravidkilona och de där extra chokladgrammen får gärna ryka, då kommer jag säkert känna mig mer glad inombords och orka mer utåt. Medan vi är hemma kommer jag träna, är vi på sjukhuset ligger all min fokus på Noel, man kan ta en promenad och det får räcka! Och går jag inte ner de kilon jag vill, så är det så, det är inte prio ett, men det är skönt att få komma iväg, ta vara på sig själv också. Mår jag bra mår Noel bra!

Till alla som läser vill jag också skicka en tanke. Jag började skriva för mig egen skull, om det som var jobbigt, om det som är jobbigt…för min skull, kunna skriva när jag känner för det, när behovet finns! Men jag märker att det är många som läser, och det glädjer mig, för ni stärker mig mycket, jag är tacksam för alla tankar, kramar och fina ord ni skickar, verkligen tacksam, det går inte att beskriva, kända som okända, att ni är så engagerade i vårt liv och bryr er på ett sådant genuint sätt, det är vackert, tack!

Nu ska jag sortera alla Noels mediciner osv, köpte en ny kort på stan när jag hämtade ut recept på apoteket, tycker medicinförpackningar ser så tråkiga och allvarliga ut, så de åker ner i en korg, vilket också är bra för Teds skull, då kan jag bara hänvisa till den svarta korgen, och ligger det inte där så är det borta, smidigt!

Kram på er….


En stolt mormor som vi saknar väääldigt mycket….

Från inget till allt!

Livet fascinerar mig så enormt mycket. Finns inget som tar upp så mycket tankeverksamhet som tankar kring livet. Jag förundras verkligen över miraklet att ett barn skapas. Jag är så fascinerad över att min lilla prins legat i min mage. Att han från början inte varit någonting till att bli mitt allt. Det är rätt läskigt ibland när man tänker på hur saker och ting fungerar, hur kroppen fungerar, att man kan skapa ett liv, att två människor kan skapa ett liv tillsammans, ett liv som blir deras barn, med DNA som kommer från mamman och pappan. Det är otroligt häftigt, och verkligen beundransvärt. Den processen man går igenom när man väntar barn är verkligen något jag skulle vilja unna alla. Känslan av att få vara mamma/pappa är något jag verkligen skulle vilja ge alla de som vill bli föräldrar. Jag skulle vilja att alla som vill och kan kommer få uppleva känslan av att ha ett liv som växer i magen, känna sparkar, gå och vänta, drömma, vara nyfiken och bygga upp bilder av hur det kommer bli när man blir en till familjemedlem. Jag vet dock att alla inte kan få egna barn på naturlig väg, men jag önskar alla att de någon gång får uppleva känslan av att hålla ett barn i sin famn, ett barn som är ens eget, vare sig det kommit till din värld på naturligt värld, med hjälp av tekniken eller genom andra människor via adoption. Jag önskar alla, som vill ha barn, att de någon gång i livet kan få egna barn, få uppleva allt det där vackra med livet, allt det där underbara och villkorslösa som barn ger. En kärlek som är obeskrivligt stor!

Jag är så tacksam för min son, han är det absolut vackraste och dyrbaraste jag har, det finaste som hänt. Han är en unik, speciell gåva, och det som är så fantastiskt är att jag och Ted skapat honom, han är vårat kött och blod, vår guldklimp, vår son! Livet är en fantastisk gåva, som man ska ta tillvara, ett privilegium man gärna glömmer bort! Att få barn är att få en gåva för livet, något man ska vara rädd om. Varje dag med Noel är en gåva, och jag måste verkligen ta tillvara på denna gåva. Man vet aldrig hur många av livets dagar man får tillsammans, men de dagar man får, de ska man värna om, ta tillvara och göra det bästa utav av!

Livet fascinerar mig oändligt mycket, det skrämmer mig och gör mig liten. Men, livets ljusa sidor gör mig stor, trygg och otroligt tacksam. Det finns så mycket vackert i livet, och när man kan se det vackra från den mörka sidan, då uppskattar man det som allra mest.

Jag trodde livet med Noel skulle vara annorlunda, inte som det är idag. Men för vissa saker är jag otroligt tacksam. Jag tänker på ett helt annats sätt än vad jag kanske gjorde innan. Istället för att klaga på det jag inte har/fick är jag istället tacksam för de jag fått och för det jag har och får uppleva. För ett år sedan kunde jag känna mig ledsen över de dagar jag inte fick spendera ute i det vackra vädret, då jag istället var sjukskriven pga graviditeten, men i efterhand kan jag känna att jag borde varit så mycket mer tacksam för de dagar jag faktiskt mådde bra och fick vara ute och njuta. Det handlar nog inte så mycket om att tänka att andra har det värre, för det finns alltid någon som har det värre och man kan aldrig jämföra liv med liv, problem med problem. Utan för mig handlar det nog mycket om att hitta saker i livet som får mig att kämpa vidare, se ljuset i mörkret och lära mig att uppskatta de små, fina sakerna i livet. Jag måste tänka att en dag hemma är bättre än ingen, även om jag helst vill kunna vara hemma helt och hållet!

Livet måste levas, det måste uppskattas, livet är en gåva, en gåva man måste vara rädd om, och inte ta för givet!

Tänk att ingenting kan bli ens allt på så kort tid!

En utslagen hjälte….

Påsken…

Påsken är snart slut, och vi har inte firat något speciellt…Men ändå väldigt speciellt, vi rymde ju ett tag från sjukhuset för att fira med Teds familj, och det var verkligen hur underbart som helst. Vi höll oss hemma hos oss då det är smidigast eftersom vi har syrgas hemma. Vi åt traditionell påskmiddag med ägg och köttbullar och spelade spel. Om det är något jag älskar med våra familjer så är det att de båda gillar att umgås och att spela sällskapsspel. Mitt lag förlorade dock, vi spelade killar mot tjejer som Noels kusin Viggo bestämt, det var Trivial pursuit Disney, det gick sådär…

Hur som helst så uppskattade vi verkligen möjligheten att få fira hemma med familjen, alla dagar är speciella, men högtider vill man gärna fira på hemmaplan med familj och vänner..

Noel fick mycket fint i sina påskägg och vi andra fick massa godis att smaska på! Det har varit en härlig påsk på många vis. Idag mår Noel lite bättre, känns som att antibiotikan verkligen hjälpt och hans värden är bättre. Vi fick åka hem igår, och denna natt blev således den första hemma sen innan påskhelgen. Vi hade tänkt att sluta med nattmaten, Noel äter var tredje timme och vi hade tänkt försöka med att sluta med 03-målet. Det gick sådär inatt, Han kräktes efter ett fram till två och sen somnade han om, varav han vaknade vid fyra och var vrålhungrig…Maten blev försenad och allt lite rubbat, men vi kommer ge större mängder under dagen nu och försöka skippa 03-målet inatt igen, får se hur det går. Han är så pass stor nu att han borde klara sig utan mat mitt i natten, och det vore verkligen skönt för oss att slippa gå upp och mata mitt i natten, då Noel ändå sover. Vi får se hur det går….

Just det, prinsen har växt, är nu hela 57 cm och väger runt 5kg igen!