Uppdatering…

Noel insjuknade ju på skärtorsdagen och man konstaterade att han hade en påbörjad lunginflammation..sagt och gjort så låg vi ju inne igen. I söndags tog vi nya prover och de var betydligt bättre så vi fick komma hem igen. Jag antar att det kanske är så här det kommer vara i fortsättningen, att vi får åka in och ut, stanna några nätter på sjukhuset, några nätter hemma osv. Det tär, det kan jag ärligt säga, detta fläng fram och tillbaka, och sedan i söndags har vi åkt fram och tillbaka tre gånger för att få antibiotika uppe på sjukhuset..det är tröttsamt, men det är ännu mer tröttsamt att se Noel sjuk, å andra sidan har jag knappt sett honom pigg och frisk heller…men jag har sett andra barn, och vet hur det borde vara, och hur orättvist det är mot honom.

Sedan vi kom hem i söndags har jag njutit, därav få inlägg på bloggen. Vi vet ju liksom inte när vi måste åka tillbaka igen, och hur länge vi då blir fast på sjukhuset. Vi har storstädat här hemma, och verkligen tvättat hur mycket som helst, säkert 8 maskiner, kläder, handdukar, kräklappar, lakan, kräklappar, handdukar, kläder…kräklappar…vi har en liten kille här som kräks, i mängder, gärna ett helt mål, gärna i flera timmar..det är frustrerande, främst för honom såklart, det är ju jättejobbigt att kräkas så mycket, han blir svettig och helt slut, hostar och kräks tills han somnar..jag tycker så synd om honom, och jag kan inget göra…I vilket fall har det blivit mycket tvätt…igår strök jag vårgardinerna, kan ni förstå, jag är hemma, i vårt hem, och kan byta gardiner, hur lyxigt är inte det! Vi valde att byta trots att vi snart flyttar, men det kändes rätt, som att välkomna våren och ett nytt kapitel i våra liv, en nystart på hemmaplan, även om vi med största sannolikhet kommer återse sjukhuset både en och två gånger till…säkert hela Noels liv…men kanske inte lika ofta, och för samma allvarliga anledningar som nu!

Jag njuter av att få leva här hemma, som en riktig familj, med lite hjälpmedel såklart, men ändå. Vi kan laga mat tillsammans, jag som älskar att stå i köket, jag kan baka och vi kan äta tillsammans med Noel också, även om han kanske sover, leker på täcket på golvet eller sitter i knät så är vi hemma. Ni anar inte hur underbart det är, hur fantastiskt det känns att få bo i sitt hem, att få ta tillvara på varandra ostört och bara vi tre. Det betyder mycket att få vara ifred, trots att jag älskar personalen uppe på avd 15, så vill nog alla ha sitt privatliv, man delar det gärna inte, inte för mycket, med vilka som helst…fast vi gör alltid det bästa av det på sjukhuset, det går bra, det funkar.

Jag är nojig just nu, orolig för Noel. Alla hans värden såg bra ut när vi tog nya prover i måndags, alla utom hans PCO2 (koldioxidvärde), det låg på 8.37, alltså över hans gräns. Jag tycker det är svårt att bedöma i nuläget om han behöver cpap eller inte. Han är snabbandad, men det kan också bero på hans infektion och på att hjärtat då blir mer ansträngt, han har lite indrag, men verkar ändå inte så ansträngd när han andas, inte sådär så det ger honom ångest och panik, förutom när han kräks. Det är svårt att veta om man ska gå på siffror eller på honom, jag brukar alltid kunna se på Noel hur han mår, men just med det här är det svårt, han kan ha högre värden och inte verka påverkad och betydligt lägre och vara i behov av cpap. Vi ska i vilket fall tillbaka till sjukhuset i morgon. Det blir då till dagavdelningen, det blir provtagning och så ska vi får mer ingående information om hans behandling för blodtransfusionerna. Känns skönt att komma upp imorgon, skönt att någon kan titta på Noel en extra gång, jag tycker han hostar mycket och kräks mycket just nu, de senaste dagarna har han gjort det mer än vanligt iaf. Men det kan ha en naturlig förklaring i att han hostar på grund av lunginflammationen, som i sin tur gjort att han andas sämre och samlar på sig koldioxid, som gör honom snabbandad och mer tagen…men jag vet inte, och om han hostar så kräks han lätt..Det är svårt det här, att inte veta, att få gissa, väga gott mot ont, köra uteslutningsmetoden. Men jag antar att det är så för alla föräldrar på något sätt, bara att det blir så påtagligt med Noel när det kommer till sjukdomar och sådant…

Var nere och tränade idag. En befrielse. Innan jag blev gravid med Noel tränade jag och Ted tillsammans säkert fyra gånger i veckan, men sedan blev Noel till och jag blev sjukskriven för att jag kräktes och svimmade hela tiden, och när jag väl mådde bra var det bara ett par månader kvar och då ville jag bara njuta, inte stånka till gymmet…Så nu, typ ett år senare så måste jag ta tag i det där. Det är inget väsentligt i förhållande till hur viktig Noel är och vården kring honom. Men vi försöker vårda oss själva, och jag mår egentligen inte så bra över dom där extra kilona som satt sig kring magen både under och efter graviditeten…man har inte så stora möjligheter att motionera och äta rätt när man bor på sjukhus, och dessa fem månader har satt sina spår. Träningen är viktig för mig, på många sätt, jag älskar att träna, och jag älskar att känna att jag gör min kropp en tjänst, att jag tar hand om mig själv. Men nu handlar det också mycket om att få tillbaka en grundfysik och att bli stark och pigg för att orka allt vi går igenom, och för att orka ta hand om Noel sen. Jag vill orka att springa med honom, leka hela dagarna och ändå orka med allt det där andra…det som jag gärna lägger på hyllan nu, det som jag absolut inte kommer hinna när Ted väl börjar jobba…Man måste på något sätt vara nöjd med sig själv, veta vart man har sig själv för att känna sig trygg. Jag känner mig själv ut och in, älskar mig själv för den jag är, men dom där gravidkilona och de där extra chokladgrammen får gärna ryka, då kommer jag säkert känna mig mer glad inombords och orka mer utåt. Medan vi är hemma kommer jag träna, är vi på sjukhuset ligger all min fokus på Noel, man kan ta en promenad och det får räcka! Och går jag inte ner de kilon jag vill, så är det så, det är inte prio ett, men det är skönt att få komma iväg, ta vara på sig själv också. Mår jag bra mår Noel bra!

Till alla som läser vill jag också skicka en tanke. Jag började skriva för mig egen skull, om det som var jobbigt, om det som är jobbigt…för min skull, kunna skriva när jag känner för det, när behovet finns! Men jag märker att det är många som läser, och det glädjer mig, för ni stärker mig mycket, jag är tacksam för alla tankar, kramar och fina ord ni skickar, verkligen tacksam, det går inte att beskriva, kända som okända, att ni är så engagerade i vårt liv och bryr er på ett sådant genuint sätt, det är vackert, tack!

Nu ska jag sortera alla Noels mediciner osv, köpte en ny kort på stan när jag hämtade ut recept på apoteket, tycker medicinförpackningar ser så tråkiga och allvarliga ut, så de åker ner i en korg, vilket också är bra för Teds skull, då kan jag bara hänvisa till den svarta korgen, och ligger det inte där så är det borta, smidigt!

Kram på er….


En stolt mormor som vi saknar väääldigt mycket….

blogstats trackingpixel

En reaktion på “Uppdatering…

  1. Underbara goa Noel….. Mamma Lina och Pappa Ted….saknar er åsså så väldigt…väldigt mycket….gillar inte detta avstånd speciellt mycket just nu….vill ju vara där…nära så jag kan krama lillkillen och er………det är ju inte så att man alltid får som man vill just då i det ögonblick man känner för något……. känner att jag vill vara en liten tjurig femåring (så där ”söta” som de kan vara när de verkligen testar oss vuxna)….lite trotsigt bara lägga mig ner och säga JAG VILL…JAG VILL….för det är så…….att ibland är det frusterande att vara så långt ifrån….det är ingen go känsla att alltid längta….även om dagarna minskar fram till nästa gång……det gör ont i mitt mormorshjärta och känns tomt när jag inte är nära…….drömde en natt att jag stod i erat kök på morgonen och gräddade våfflor och när ni kom upp så satt ni så där mysigt som när jag var hem till er…vid bordet…när ni läste tidningen..bytte bilagorna med varandra och så kikade ni så där kärleksfullt på varandra och jag tänkte då Åh så fina de är….tittade på bebbemagen och tänkte ni kommer att bli så oerhört fina föräldrar………….och där är vi nu idag…en mamma en pappa och en go underbar son……….livet har tagit en annan väg för er och även om det gör ont att Noel är sjuk och att livet inte riktigt ser ut som den där bilden som alla har när man väntar barn så ser jag så oerhört mycket kärlek…älska mig och krama mig när jag är liten så kommer jag att växa och bli stark på insidan.

    Kärlek är viktigt och kärlek är stort…kärlek till sina barn…till den man älskar….det finns så mycket olika typer av kärlek men ett har de alla gemensamt och det är att man känner en go känsla i magen…man känner sig trygg…man känner sig nära något….så oavsett detta avstånd så känner jag att när jag tänker på er….så är jag nära på mitt sätt…i min värld……kärlek är dyrbart och något man ska vårda…ni är dyrbara för för mig…ni bor i mitt hjärta och där har jag tapetserat med de finaste tapeterna…lagt in en fin matta…öppnat fönstret och släppt in solen och satt ner fina tulpaner i en vas…..på bordet står en stor tallrik med våfflor…ni får välja glass…grädde…jordgubbar…hallon….smultron.

    Det är OK med grädde på näsan…man ska välja det bästa…….det gottigaste….slicka av sockerkakssmeten från slickepotten………det finns inget som är rätt och fel…det finns aldrig bara ett sätt och det är just så det är med er så underbara föräldrar till Noel…ni följer hans väg på ert sätt…..med skratt…med tårar…lite tok..lite fniss…lite av allt.

    Ni är en del av solen i mitt liv och oavsett så finns jag där på mitt sätt…i tanken och viljan så önskade jag mig närmre…snart så…vi går mot solen och nästa gång jag kommer då ska vi ta den där mjukglassen….kramar i massor med mycket kärlek i.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <s> <strike> <strong>