Ris och Ros

Gårdagen var sannerligen en dag fylld av känslor, på gott och ont! Den började inte så bra, men slutade desto bättre och jag gick och la mig med ett leende på läpparna.

Vi har haft ett enormt strul med försäkringskassan den här månaden (också), nytt läkarintyg som täcker hela sommaren skulle skickas in med denna ersättningsperiod och vår handläggare lovade att göra klart vårt ärende innan han gick på semester i fredags. Och visst litade jag på hans ord eftersom vi dessutom skickat in allt så tidigt som möjligt för att han skulle hinna klart. Men inte, så igår tröttnade jag på att pengarna aldrig kom, fick ringa runt och jaga personal kring halva Sverige, så när jag efter ca 45 min kö och bråk äntligen fick tag på någon i Linköping blev jag inte så glad över att få veta att ingen ännu börjat handlägga får TFP. Däremot så lovade personen jag talade med där att få tag på någon som kunde se över det hela och höra av sig till mig under dagen. Ingen ringde upp igår, men idag så hörde dom av sig och talade om att de gjort klart allt och pengarna bör komma imorgon eller på måndag. Jag hoppas så att de blir så, vi vill gärna betala räkningar osv innan vi åker till Lund…Så struligt det ska vara hela tiden, och att man måste jaga efter att få ut sin ersättning, varje månad är det samma sak…Spelar ingen roll om man har sparade pengar man kan ta av så länge, finns det ingen förståelse för att räkningarna inte slutar komma bara för att ens barn blir sjukt?? Kassa kassan….

Hade dessutom ingen vidare tur med andra saker heller, massa krångel med min post efter flytten, detta har resulterat i att de dopkort jag beställt inför dopet har skickats tillbaka till stället jag beställt ifrån, och nu måste de skickas om, förhoppningsvis kommer de nästa vecka…men fick ringa många, långa samtal igår för att jaga fram vart de tagit vägen, och fastighetsägaren för att ordna med nya namnskyltar osv…

Vi hade även en lång diskussion med vårt sjukhus igår om hur vi skall ta oss ner till Lund. De anser inte att Noel ska få någon transport av landstinget som ex. ambulans eller dylikt, det är han för frisk för. Däremot kunde de erbjuda oss tåg. Men det är inget alternativ. Till att börja med så är det en extrem smittorisk på så liten yta och med så mycket människor. Sedan är det ju absolut inget alternativ med tanke på hur snabbt Noel kan bli sjuk, vad sjutton gör vi då? På ett tåg? Hur långt tänkte dom där? Sedan är det alldeles för bökigt med syrgasen, vagnen, och med en liten som kaskadkräks, man behöver suga näsa, mata i knapp, ta saturationer och lugna en gnällig bebis som aboslut inte finner ro bland stora folksamlingar…jag vill inte utsätta någon i familjen för den tågresan. Nej, så det blir bil för vår del. Inget vi gärna ville egentligen, men det känns tryggast så. Vi tänkte åka söndag kväll när Noel ändå ska sova, så slipper han vara vaken hela långa bilresan..det gick ju bra att åka upp till Dalarna, det är bara några timmar längre nu…vi får hoppas på det bästa…Jo förresten, tyckte läkarens argument var bra när jag talade om att vi inte gärna ville åka tåg av ovanstående anledningar, jo men visst förstår ni, dom kunde tänka sig att betala för första klass biljetter…skrattade lite för mig själv, inte av elakhet men av den roliga tanken om att det skulle vara bättre än andra klass, vilken skillnad gör det på smittorisk och om Noel eventuellt skulle insjukna snabbt, spelar väl ingen roll om stolarna är bredare i så fall, tanken var säkert god, men inte så genomtänkt…

Hur som så slutade vår dag underbart. I sällskap av goda vänner, nyfunna vänner med barn som också kämpar. Vänner som vi funnit tack vare Noels analatresi. Vi var fyra familjer som sågs över en underbar grillbuffé och med mycket god efterrätt. I lugnets vrå på landet med härlig stämning, glada barn, goa vänner och mycket skratt och många fina minnen. Det var en underbar kväll och jag är så glad att det äntligen blev av och att ALLA barnen var pigga och krya. Noel var dock inte vaken så länge, han slocknade redan vid 18.30, han har fortfarande hjärtsvikt och orkar inte lika mycket då, så gnällig var han ett tag innan han somnade så gott i vagnen…som vi förresten bytt till sittvagn numer, jo men killen är ju 8 månader, klart han ska ha sittvagn..söt är han också i den, då han nästan drunknar i sittdelen. Det är kanske lite på gränsen, men han är inte så nöjd i liggvagnen längre och sitter hellre upp än ligger, om man inte kan fara runt som han vill då, på en filt på golvet….

Tack fina ni som gjorde kvällen så underbar som den blev…för att vi fick ett fint slut på en jobbig dag. Jag hoppas vi får fler sådana kvällar tillsammans i framtiden, förhoppningsvis med en lite friskare Noel!

blogstats trackingpixel

4 reaktion på “Ris och Ros

  1. Det blir definitivt fler sådana kvällar! Längtar redan. Vi bjuder hem er till oss i höst. Puss o kram o stort lycka till med resan o kassan….

  2. Hej. Jag är verkligen glad att ni kunde komma! Så många gånger vi har försökt och försökt. Vi tänker på er. Inför nästa vecka. Håller alla tummar och tår för att det går som det ska. Stor kram från oss och tack för de fina presenterna.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <s> <strike> <strong>