Oro

Jag är väl nästan mer eller mindre orolig för Noel jämt, men nu är det inte Noel det handlar om, utan jag är orolig för en väldigt nära familjemedlem. En familjemedlem så varit väldigt sjuk för några år sedan och som nu är dålig igen, fast i något helt annat, som vi inte vet något om ännu. Jag befarar alltid det värsta när man inte vet något, när man går och väntar på provsvar och utredningar. Jag tar ut det värsta i förväg, inte för att det gör en mer förberedd eller dylikt, jag vet inte varför jag gör det, jag kan väl inte slappna av, inte släppa dumma tankar osv. Hur som så är jag extremt orolig. Jag orkar inte med att någon annan blir allvarligt sjuk, och denna person står mig så nära i hjärtat att det skulle vara rent outhärdligt om det skulle visa sig vara något allvarligt. Jag försöker vara positiv och likaså du i telefonen, men vi hör ju varandras oro och rädsla. Det känns tungt och jobbigt just nu. Det finns många nära omkring oss nu som inte mår bra, som är sjuka ofta i kroniska sjukdomar som inte går att bota. Det känns i hjärtat och det är tungt. Denna familjemedlem betyder allt för mig, en person jag älskar obeskrivligt mycket. Det finns inte att något skulle hända denna person, det finns inte med i min värld.

Jag önskar sjukvården var bättre än den faktiskt är, att det inte ska ta så jäkla lång tid att få undersökningar gjorda, tänk om det inte är något allvarligt, att få slippa alla tankar och all oro lite tidigare, och är det något allvarligt så är det ju extremt viktigt att få reda på det så tidigt som möjligt för att kunna göra något åt det…ju förr desto bättre..

Med hänsyn till personen vill jag inte skriva öppet om vem det är eftersom jag inte frågat om det är okej, när man går igenom jobbiga saker så har man nog ändå, det är ju inte alltid man vill att andra ska veta att man är sjuk eller har det tufft.

Vi finns ju här, och kunde jag trolla så skulle jag, kunde jag knäppa med händerna så skulle jag inte tveka. Men vi delar samma himmel, och under den så kämpar vi tillsammans…Hela familjen, på varsitt håll, tillsammans, vi håller varandras händer och går mot stormen starka tillsammans!

blogstats trackingpixel

En reaktion på “Oro

  1. Fina du! Jag vet inte alls vem det gäller för dig nu, men jag har förlorat någon väldigt nära mig, min pappa, i cancer. Och det finns inte ord för hur fruktansvärt det är att se någon man älskar vara svårt sjuk, att inte veta hur lång tid man har tillsammans, att inte våga ta något för givet. Och du lever ju redan med detta. Jag glömmer lätt bort, när jag ser bilderna på fina Noel och läser om honom, att han ändå är en väldigt sjuk liten pojke. För han ser så pigg och stark ut! Jag glömmer bort syrgasgrimman fast den är där.
    Och jag vet inte vad jag ska säga, för livet är så j-la orättvist ibland.
    Jag vill bara att du ska veta att jag tänker på er och skickar all styrka, energi och tröst jag kan.
    Kram

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <s> <strike> <strong>