2 månader

I torsdags blev den här lilla guldklimpen hela 2 månader. Jag förstår faktiskt inte vart tiden tar vägen. En vän sa till mig en gång att tiden går så fort när man har småbarn, jag förstod inte riktigt vad hon menade fören jag själv fick barn. Och det är väl på gott och ont. Det är en fröjd att få se dem växa upp, men samtidigt lite vemodigt att dom växer så fort. Leon har funnits här i 2 månader nu, fast han tar sin plats i familjen på ett så naturligt sätt så det känns som att han alltid funnits här. Att vara tvåbarnsmamma känns väldigt naturligt nu och jag skulle verkligen inte kunna tänka mig ett liv utan barnen. Leon är en väldigt nöjd liten kille. Han skriker sällen om det inte är för att han är övertrött eller vrålhungrig. Han sover fortfarande hela nätterna och äter väl ett par gånger/natt. Annars är han vaken större delen av dagen. Jag antar att livet är för spännande för att kunna sova en längre period, även om han ibland nog skulle behöva det. Han börjar trivas väldigt bra med att sitta med, i babysittern eller ligga själv på golvet och kika på vad vi andra gör. Storebror är fortfarande en favorit att kika på, eller väggen med alla bilder i vardagsrummet. Han är nöjdast om han får sitta upp i knät och se sig omkring. Nu har han börjat äta på händer och fingrar och dreglar därför ner de flesta klädesplagg.

Han gör inte mycket väsen av sig, utan är som sagt oftast en nöjd och glad bebis. Han skrattar om man kittlar honom på näsan eller under hakan och har börjat tycka det är roligt om man fånar sig och gör roliga ljud för honom. Han har lika stora och fina ögon som storebror och är extremt nyfiken av sig. Han vill ha koll på vart alla är redan och blir glad när någon dyker upp och snackar med honom. Han kan sova bättre själv nu även om han spenderar nätterna inkvarterad mellan mina tuttar, praktiskt. Han somnar dock lättast hos pappa (pappas pojke) och sover helst, om han själv får välja, på mage i famnen.

Jag ser på dig, dina små fingrar och dina små tår. Förundras över vilken kärlek jag känner. Jag tvivlade på att kunna älska två små lika mycket, men så fort du kom så var det lika självklart som som med storebror. Du är bland dem sötaste jag sett och ditt lilla leende får mig att smälta och glömma allt annat runt omkring. Jag är så oändligt tacksam över att du finns, över all glädje och kärlek du ger mig och din pappa. Du ger mig en otrolig energi och du ger mig styrka att orka allt jobbigt.

Tack för att du kom till oss Leon, du är lika självklar och älskad som din bror!

blogstats trackingpixel

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <s> <strike> <strong>