Att vårda sitt eget barn

För oss har det aldrig varit ett beslut utan bara en självklarhet att vi själva som föräldrar ska vårda Noel själva. Vi startade den här resan tillsammans som en familj, vi har gått igenom alla jobbiga stunder tillsammans och så kommer vi fortsätta att göra även i framtiden. Vi har aldrig tvekat till att själva sitta vak, att själva vårda i hemmet istället för på sjukhuset, vi har utan att tveka valt att hjälpas åt att vara hemma istället för att anställa en assistent eller ta mer hjälp av LAH.

Men det är heller inte lätt alla gånger. Det tar emot många dagar att utföra den vård som vi måste ge till Noel. En av dom saker som är extremt jobbig i perioder är att ge Noel lavemang. Noel som är född med analatresi bajsar inte alls spontant på egen hand utan behöver hjälp av olika mediciner och lavemang dagligen för att inte drabbas av förstoppning som i sin tur kan orsaka en hel del andra problem som ex. förstoppningsinkontinens. Hur som helst så är detta något av det jobbigaste jag vet, i alla fall dom dagar då Noel är extremt hård i magen och det krävs två olika sorters lavemang plus sondering för att ens få ut lite bajs. För att vara helt ärlig så känns det som att man gång på gång gör övergrepp på sitt barn, den känns fruktansvärt att köra upp något i rumpan på honom som sedan gör att han får ont, att han tar i så huden spricker runt öppningen och han gråter av smärta tills han kräks. Dom dagarna vill jag inte alls vårda honom själv, men kruxet är ju att jag skulle inte heller vilja att någon annan gav lavemang till Noel i mitt eller Teds ställe heller. Jag skulle nog egentligen må sämre av att se någon annan göra mitt barn illa. Det är svårt, vill man vara den som är ”elak” bara för att känna att man ändå har viss kontroll över situationen i vetskap om att det man gör är ett måste för att han ska må bra och inte bli sämre. För vi kan inte bara hoppa över en dags tömning av tarmen, då är risken att han inte kan bajsa alls dagen därpå. Jag skulle nog faktiskt må sämre av att stänga in mig i ett annat rum och höra honom skrika och kvida av smärta och inte vara där och trösta och veta till fullo vad som pågår. För hur elak jag ändå känner mig så är det ju mig Noel litar på och han vet att när det är över så får han komma upp och mysa, då vill JAG vara den som ger tröst, då vill JAG vara den som han söker trygghet hos. Något inom mig säger att det ändå är mer positivt i att jag och Ted vårdar Noel själva än att vi anställer någon som gör det åt oss, att Noel på något sätt kan tycka att det är mer ok när vi gör något än om någon annan skulle göra det.

Jag kan må riktigt dåligt över att behöva kämpa med mycket kring Noels hälsa. Det tär på en förälder att behöva känna sig elak, att hålla fast sitt barn, att tvinga i sitt barn mediciner eller att utföra något som gör ont. Det har aldrig varit ett alternativ att någon annan skulle göra detta, det har alltid varit jag och Ted. Vi vill inte ha det på något annat sätt, men, det är fruktansvärt påfrestande också, fruktansvärt ledsamt och jobbigt. Ingen vill se sitt barn lida, kämpa och utsättas för något som gör dem rädda, än mindre vill man vara den som utsätter barnet för detta. Men om jag hellre vill att någon annan gör detta dag ut och dag in så är svaret NEJ. Jag vill heller inte se någon annan plåga mitt barn, om det måste göras, så gör jag det nog hellre själv, det som jag kan göra, hur smärtsamt det än känns, hur många tårar som än rinner ner för kinderna så får man liksom försöka övertala sig själv om att man ändå gör något för Noels skull, att det är för att han ska må bra….men det känns, som miljoner hugg i hjärtat.

Det jag vill få sagt är att alla föräldrar väljer att göra olika, vissa vill ta in en utomstående som hjälper till, andra vill vårda sina barn själva. Hur man än väljer att göra så måste det kännas rätt och passa just den familjen. För oss har det aldrig känts rätt att inte vårda Noel så mycket som möjligt själva, det har blivit så från början, vi har aldrig tagit avstånd pga Noels sjukdomar etc. Men i vården kring sitt sjuka barn så är det lika mycket känslor som vårdnad inblandade, och bara för att man nu väljer att vårda själva så innebär inte det att man bara kan stänga av sina känslor och att det inte är fruktansvärt jobbigt. Det är en hårfin balansgång och många gånger bryter jag hop här hemma av att känna mig som den där elaka, hemska mamman som gör mitt barn illa..det är extremt jobbigt vissa dagar och inget jag önskar någon annan. Vissa gånger har jag valt att någon annan får hålla fast, att någon annan är med i rummet när något ska göras, som när Noel var liten och vi skulle sätta sond, det var bland det värsta jag visste då och jag valde ofta att gå ut ur rummet och Ted fick vara den som höll i Noel. Det var en sådan grej som Ted klarade av bättre än mig, och därför var han ett bättre stöd för Noel. Vi hjälps åt, vi vårdar tillsammans, vi gråter tillsammans och vi gläds tillsammans när vi tagit oss igenom något svårt. Vi gör detta tillsammans, men, det är fortfarande jobbigt för oss vissa dagar, och det måste det få vara!

Besök hos ortopeden

Idag var vi alltså på besök hos ortopeden. Noels sjukgymnast från habiliteringen var också med. Skönt att ha henne med tyckte jag eftersom hon ändå arbetar med Noel och kan förklara hur Noel rör sig hemma på ett helt annat sätt än vad jag och Ted kan. ”Undersökningen” gick snabbt, ortopeden klämde och kände lite på Noels ben, leder och fötter. Så fick Noel visa att han kunde stå med stöd och hur han har fötterna när han sitter etc. Ortopeden tyckte inte att Noel hade några problem eller avvikelser i höfter, ben eller leder, däremot så är Noels fötter tydligen långa och inte så breda, hälen är lite för kort och stortån ”får inte riktigt plats”. Dock så sa han att Noels fötter var hyfsade, så jag antar att det är fri tolkning på det och jag tolkar det som att det inte är något större del på fötterna. Han beslutade att Noel ska få inlägg att ha i skor och sedan ett par special sandaler med ilägg att ha inomhus, dom ger mer stöd upp över ankeln och runt i hela foten eftersom Noel gärna stödjer på insidan av foten. Man behöver alltså inte åtgärda fötterna på något annat sätt för tillfället. Förhoppningen är att med hjälp av iläggen kommer han stödja mer rätt på foten och kommer tillsammans med utvecklingen att hitta bättre balans.

Dessutom så tyckte han också att Noel verkar ha bra förutsättningar för att lära sig gå, han tycket väl överlag att allt såg hyfsat ut. Ortopeden var en lättsam herre som var lätt att prata med och som inte krånglade till det där med undersökningen. Noel hatar ju sjukhus så pass att han är en helt annan person på sjukhuset än hemma, så att hålla på och söla och förklara för mycket vid undersökningar är ingen ide, det är liksom bara bättre att få det gjort!

Dagens läkarbesök fick alltså godkänt ur vår synvinkel. Känns skönt att kunna bocka av detta från listan och ha det ur världen, det finns ju rätt mycket annat kring Noel att fokusera på!

 

Helgen

Jahapp då var det måndag igen, fast Ted har ju varit hemma idag (föräldraledig måndagar). Dagen började inte så bra, om ni missat att jag varit trött sista tiden så kan ju dagens incident inget annat än att påminna i alla fall mig själv om att jag är lite tröttare än vanligt. Tydligen så fick jag för mig att det var idag vi skulle till ortopeden med Noel, sissådär 9 på morgonen, så vi stressade ihjäl oss på morgonen för att komma iväg i tid, hetsammade Leon innan, som egentligen  inte ens hann äta klart, krånglar med att få med syskonvagnen, in och ur bilen och så leta efter ortopedmottagningen, framme 09.01 men hon i receptionen hittar ingen Noel Bäckmark varpå jag drar fram kallelsen och inser att vi skulle vara där på onsdag egentligen…tröttsamt! Fast vi skrattade åt det hela, åkte hem i lugn och ro för att dubbelkolla bvc tiden kl 11. Den var tydligen inte heller idag utan imorgon! Trött, amningsförvirring eller dåligt minne?? Vad det än är så börjar det bli rätt jobbigt!

Helgen har dock varit rätt mysig. I fredags hade vi barnvakt på kvällen och var iväg och åt på Meze tillsammans med Teds bror och hans tjej. Teds mamma passade våra små knottar och när vi kom hem på kvällen så hade dom somnat alla tre i soffan :) En väldigt lyckad kväll, otroligt god mat (är svag för libanesiskt) och trevligt sällskap, dessutom så fick vi alla fyra avnjuta en middag utan barn och således äta i lugn och ro för en gångs skull! Lördagen spenderade jag mest med att träna, körde en timme Step på Friskis och sedan en långpromenad med barnen. Det har ju varit väldigt härligt väder i helgen, precis på nollan eller någon plusgrad och sol, så vi har tagit promenader varje dag. Känns ju lite som att man måste ”rasta” barnen med eftersom dom inte själva är ute och leker, vi behöver ju frisk luft allihop. Igår så jobbade Ted några timmar på förmiddagen och jag och barnen lekte här hemma. Vi försöker hålla oss lite för oss själva just nu, anledningen är enkel, barnen är fortfarande snoriga och vi vill inte att dom drar på sig något mer virus utan vi vill att dom ska få piggna på sig ordentligt nu. När Ted var hemma så passade jag på att storstäda. Ni som känner mig vet hur petig jag är med hemmet, vill inte ha dammiga ytor och ett skitigt kök, men att städa gör mig inget, det är inget jag direkt tycker är jobbigt. Igår fick jag dessutom ett sådant där ”ryck” (mamma, du vet vad jag menar) och städa lite extra mycket, jag är väl en sån där som gärna kör med svinto på spisen och dammsuger golvlisterna mellan varven, och igår var en sådan dag. Jag mår helt enkelt bra av att ha ordning och reda, är det städat hemma så är det mer städat i mitt inre och jag får lättare att hantera andra saker runt omkring. För mig så är hemmet vår trygga bas, den vi utgår ifrån, den vi gömmer oss i och kryper tillbaka till när något är jobbigt. Alltså är det extremt viktigt för mig att vi trivs där vi bor och att det är ordning och reda här hemma! Däremot så skiter jag fullständigt i hur det ser ut hos andra eller om det är kaos hos oss med vissa dagar….

 

Veckan har en del på schemat, vi ska ju alltså till BVC imorgon med Leon, till ortopeden med Noel på onsdag och om jag inte minns fel så ska vi till specialisttandvården med Noel på fredag. En sån där halvjobbig vecka med många läkarbesök. Vi ska även hinna med en vikt och ”vanlig koll” uppe på dagavdelningen, men det tar vi nog i samma veva som vi ska till ortopeden, vi har ju redan åkt till sjukhuset en gång extra den här veckan!

 

Barnen har redan somnat här hemma och Ted är iväg och träffar en kompis så nu ska jag passa på att ha lite egen tid, ska bland annat beställa lite foton och förstoringar på barnen…om det är något som präglar vårt hem så är det definitivt foton på väggarna, och foton på barnen måste ju vara dom vackraste tavlor man kan ha i hemmet!

Det börjar arta sig med syskonbilderna, eller??

Hela världen öppnar sig

Känns som min lilla bebis börjar bli stor nu. Det svider lite, det går så fort, jag hinner inte med! Han är en nyfiken liten krabat, som vill vara med på vad som händer. Han vill veta vart alla är. Han stormtrivs hos pappa som tydligen blivit något av en favorit. Annars är Noel väldigt skojig att titta på och häromdagen gav han ifrån sig världens skratt när Noel gjorde något roligt! Att ligga på mage börjar bli populärt, hela världen öppnar ju liksom upp sig nu! I lördags vände han sig från mage till rygg för första gången och är på god väg att vända sig från rygg till mage också! I helgen har han även börjat att visa intresse för leksaker, han försöker greppa efter dem, ibland lyckas han, ibland inte, och då blir han oftast rätt sur :) Han vill helst sitta i famnen eller vara i bärselen och ”vara med”, annars är det helt ok att ligga naken på golvet och kika runt. Eftersom amningen inte verkar komma igång helt i alla fall så får han flaskan om vartannat, något han verkar gilla, det rinner ju bättre i flaskan så då behöver man ju inte anstränga sig 😉 Leon är en glad bebis, han är nöjd för det mesta, inga konstigheter. Min andra solstråle helt enkelt! Nästa BVC besök är nästa tisdag, sist var han 60 lång och vägde 4800g, gått upp lite dåligt men växer så det knakar på längden. Förhoppningsvis har tillägget av ersättning gjort att han gått upp lite bättre nu, det återstår att se nästa vecka! Förresten så är det nu bestämt att Leon ska få heta Leon Milo Bäckmark!

Lite upp och mycket ner

Det är rätt kämpiga tider för tillfället. Jag känner mig helt ärligt totalt slut i kroppen, hjärnan och själen. Barnen är fortfarande väldigt förkylda, Noel är så snorig så det rinner mest hela tiden och den där elaka hostan håller i sig. Han klarar sig dock utan syrgas på dagtid, vilket är en extrem lättnad, då kan han leka mer fritt. Men nätterna tär på oss. Det är väldigt täppt i luftvägarna och han har två tänder på väg som ju växer snett, alltså gör dom väldigt ont. Natten till idag var helt överjävlig för att vara ärlig, Noel skrek oavbrutet i 4 timmar mellan halt ett och halv fem. Det var helt fruktansvärt, när inget hjälper och ungen bara skriker och skriker, vad sjutton ska man göra? Vet egentligen inte varför han grät, tänder? ont i magen? mardrömmar? Efter ett par timmer tror jag mest han fortsatte gråta för han trodde att det var morgon och inte ”fick” gå upp. Men sen somnade han ju om till slut, vaknade vid 06, jag fick honom att somna om och så sov han en timme. Där emellan vaknade Leon i panik över att vara täppt i näsan några gånger, men för honom räcker det oftast med lite koksalt för att det ska bli bättre!

Jag känner mig rätt sliten faktiskt, som en gammal urvriden disktrasa ungefär. Jag är så fruktansvärt trött på alla jävla förkylningar och allt skit som hör därtill. Trött på att inte få sova ordentligt och den konstanta känslan över att inte räcka till. Att vara mamma till en barn med speciella behov är verkligen speciellt. Det är miljoner känslor inblandade och dessutom en hel del ”arbetssysslor” som man liksom inte kan skita i bara för att det råder feber och sömnbrist. Det är för det mesta till det positiva att välja att vårda sitt egna barn hemma, men det är slitigt, och det är inte något som man bara tar med en klackspark. Jag känner ofta att jag inte räcker till, att vi inte tränar tillräckligt mycket, inte övar tillräckligt många gånger, ångest över om han får i sig tillräckligt med mat, hålla koll på tider, syrgas, hb, vikt etc. Jag är tacksam över att Noel är en sådan glad kille med så mycket livsglädje, annars hade det varit ännu tuffare i stunder då livets väg liksom mest stegrar uppåt. Jag älskar min lilla kille över allt annat och jag är evigt tacksam för honom. Men jag är inte så tacksam över den där lungsjukdomen som ingen läkare tycks veta vad det är för något, eller för dom där jädra förkylningarna som alltid sätter sig på luftvägarna. Jag är inte så tacksam över den där känslan av att alltid vara lite utanför, alltid lite speciellt, känslan av att ingen förstår. Jag känner mig faktiskt ganska ofta utanför, jag och Noel, som att vi är lite egna för oss själva och alla andra ”normala” liksom lever på bredvid oss. Jag tror jag ibland försvinner in i Noels lilla livsbubbla ibland, ibland för att det är skönt att skärma av, försvinna in i det som är tryggt för oss, bara vara, men också ibland för att det är enklast, att jag kanske avundas ”det där andra”. Ofta när vi ses med familjen eller vänner så känner jag så, som att det är jag och Noel mot världen, som att vi står lite utanför, eller kanske som att vi lever vårt och går emot alla andra. Jag vet inte riktigt, en olustig känsla som säkert kommer med allt som inte riktigt är ”normalt” i Noels liv, vi skapar ju vår vardag med vårt egna normala, det är väl bara det att vår bubbla blir lätt skör och spricker i sällskap av normen normal!

Idag fick Noel blod. Han hade inte extremt lågt HB visade det sig, men hela han var liksom låg. Har varit i några dagar, trött och hängig, sover oroligt, vill liksom inte komma till ro. Att få lite blod kanske hjälper resten på traven hoppas jag. En efterlängtad balans. Med sjukdomar och plötsliga händelser så förändras vår annars trygga, strukturerade vardag väldigt radikalt. Jag ogillar när det inte är ”som det brukar”, ännu ett tecken på att jag och Noel lever lite för mycket i symbios kanske. Men jag gillar inte när rutiner och vardagliga ting rörs ihop och blandas hej vilt. Jag vill ha ordning och reda i huvudet. Likväl som jag vill ha ordning och reda hemma, annars blir det liksom lite kaos inom mig. Det bor säkert en liten kontrollerande perfektionist inom mig, dock är det kanske endast positivt, eftersom vi ändå lyckas få till en något harmonisk vardag med en liten kromosomknasunge och en helnormal bebis! Och för er som skulle kunna misstolka den meningen så vill jag bara understryka vikten av att kunna ha humor även om jobbiga saker och att jag älskar mina två guldkorn precis lika mycket och precis så som dom är, med eller utan hela kromosomer!  På tal om det så minns en gång när vi bodde på Neo och jag kallade Noel för min lilla kromosomunge, en i personalen blev helt ställd och undrade hur sjutton jag kunde kalla honom så..!!.. Helt ärligt, om jag och Ted aldrig skulle kunna skämta om det som är och varit jobbigt så hade nog vårt skepp sjunkit för länge sedan! Jag tror man måste försöka tänka positivt och kunna skämta om det som är jobbigt (till en viss gräns kanske), men man måste försöka hitta glädje i det svåra hur jobbigt det än må vara. Sådana är vi i vilket fall!

Min syster var här i helgen, barnens moster och gudmor. Hon är unik och helt fantastisk. Hon är så underbar på det sätt att hon kör sitt egna race, tror på sig själv och satsar på det hon själv vill och tror på. En förebild för mina barn helt klart. Extra mysigt är det att och likt mig har barnasinnet nära till hands, så varje gång hon kommer blir jag lillasyster igen och vi skrattar åt sådant som vi alltid gjorde som små! Det var skönt med en extra hand här hemma under helgen också med tanke på hur dåligt Noel sovit i några dagar nu. Dessutom var det första gången hon träffade Leon, och dom var väl ungefär lika glada att träffa varandra, tåls att understryka att dom är rätt lätta att roa bägge två! Själv tog jag tillfället i akt och satte mig hos frisören i 3 timmar. Jag kan inte minnas när jag gjorde det senast (har lyxen att ha en frisör i familjen), men det var något speciellt att kunna ta ”ledigt” från man och barn och bara bli ompysslad för en stund! Dessutom gick jag därifrån betydligt snyggare i håret!

Jag önskar att jag hade mer ork över till bloggen, eller tid för den delen. Sista tiden har jag nog känt mig tröttare än på länge, och rätt otillräcklig. Inte ens amningen har fungerat ordentligt, mjölken räcker inte till alltid, även om det nu peppar peppar verkar ha runnit till igen, så vi har gett en del ersättning till Leon emellan amningen. Trodde absolut inte att jag skulle tycka det var en sådan känslig grej det där med att amma, jag tänkte innan Leon kom att det liksom var skitsamma hur han fick mat så länge han fick i sig. Men det var rätt uppenbart att hormonerna inte tyckte lika nu. Jag har väl drabbats av nån känslig-mamma-grej, då jag typ tycker jag är värdelös som inte får maten att räcka till etc. Som att den känslan skulle göra att amningen funkar bättre…ekorrhjul! Hur som helst så har jag börjat smälta att det kanske blir mer flaskmatning än amning framöver, om det nu inte har runnit till igen då. Fast Leon älskar flaskan, då slipper han ju anstränga sig lika mycket och maten smakar tydligen gott den med. Han tog flaskan på en gång vilket ju är jätteskönt egentligen, trots det kan jag inte känna någon lättnad över att den biten fungerat och att Ted skulle kunna få möjligheten att mata ex ett mål på natten..nej istället grinar jag över att jag kanske inte ammar just DET målet..som ni förstår av inlägget som befinner jag mig i någon slags känslomässig karusell just nu…får väl kanske återkomma när jag landat lite, eller endast uppdatera med konkreta, icke emotionella saker som ex vad vi åt till middag!

På tal om mat, det funkar skitbra med nya kosten. Fast det gjorde det förra gången med. Egentligen så njuter jag rätt mycket av att träna och ”allt det där” just nu. Känns skönt att kunna komma iväg och göra något nyttigt för kroppen och själen. Jag är en aktiv person med hög hjärnaktivitet, så träning är den perfekta ”avlastningen” för mig! -4kg nu, 10kg kvar, eller tills jag blir ”nöjd” med kroppen, muskler väger ju en del dom med, det får man inte glömma, inte fastna på vad vågen visar utan titta på kroppen istället!

Nu ska jag fixa mat till Noels knapp och sen ska jag ge min man en stor puss och tala om hur mycket jag älskar honom! Ha överseende med mitt röriga inlägg, mycket känslor, lite sömn hos mig just nu!

Att få till en fin syskonbild på mina två små huliganer verkar vara omöjligt! Fast dom är söta ändå!

Tandläkarbesök

Igår var vi på Noels allra första tandläkarbesök. Det gick som väntat, Noel skrek hela besöket och var livrädd så fort vi entrade rummet. Däremot så blev vi glatt överraskade över att tandläkaren inte tyckte att man behövde åtgärda något i nuläget. Jag har gått och haft magknip och ångest inför detta besök så det var jätteskönt att det ändå gick så bra som det gjorde. Hon påpekade dock det som vi redan misstänkt, att Noel är lite trång i nedre käken och att ett par tänder växer lite snett. Dock inget som man kan göra något åt, det kan hända att dom permanenta tänderna som kommer efter mjölktänderna växer mycket rakare.

Hon remitterade även Noel vidare till specialisttandvården. Det känns också skönt, eftersom han säkert kommer behöva lite mer avancerad hjälp med sin munhälsa ju äldre han blir så är det en trygghet att ha kontakt med specialister. Dessutom så kommer man nog behöva söva honom om man måste åtgärda något i framtiden, men alltså inget vi kommer att ”passa på” att göra under kommande narkos!

 

Otroligt skönt att kunna bocka av detta besök på listan. En liten sten lättade från mina axlar så nu kan jag andas ut till nästa veckas besök hos ortopeden som ska ta sig en titt på Noels fötter och ben!

Orkar skratta

Ja faktiskt så är Noel så pass bättre han börjar bli sig själv igen. Orkar skratta, busa och leka som vanligt. Han har syrgas på dygnet runt, annars dippar han alldeles för fort i syresättning. Nätterna är fortfarande jobbiga, han är väldigt snorig och täppt fortfarande och hostan hänger kvar. Leon är också snorig och täppt, har svårt att äta på nätterna. Jag hoppas verkligen att den här vevan av förkylningar och diverse infektioner försvinner snart. Känner att orken börjar ta slut när det kommer till sjukdomar. Är så sjukt less på trötta, sjuka barn som inte orkar som vanligt. Är trött på att Noel ska vara ”mer sjuk än vanligt”.

Noels mage krånglar nu med, vi har fått lov att öka Movicol från 1/2 till 1 hel påse/dygn. Han har dessutom svårt att bajsa endast med hjälp av Resulax utan i en veckas tid nu så har vi gett honom Klyx dagligen, så länge han får ut bajset tänker jag, det är liksom huvudsaken. Tur nog så tänkte tarm på ALB likadant, det är bara jobbigt att behöva ge klyx också. Det är jobbigt att magen ska krångla utöver all annan skit just nu. Nu kan det ta en timme och ibland mer för honom att bajsa ordentligt. Det blir med andra ord mycket tårar, skrik och kämpande.

Jag känner mig rätt trött faktiskt. Jag önskar verkligen att det fanns tid och ork över till det som jag skulle vilja göra, bortsett från familjen då, men jag önskar att det fanns mer tid över till insamlingen, att jag kunde ge den 100%, men det funkar inte riktigt så som det är nu. Men jag tänker att det inte är någon panik, det finns inget slutdatum och det blir bättre resultat om jag kan ge 100% när jag väl gör något. Just nu känns det som att det jag får prioritera är familjen och sedan att försöka komma iväg och träna. Är inne på min andra vecka nu med mer träning och bättre kost, vill inte kalla det diet eftersom jag bara väljer att äta annorlunda och träna mer. Men jag har gåt ner 2,5 kg på 10 dagar nu, känns jättekul. Vi ska ju förhoppningsvis åka iväg i April bara jag och Ted, så tills dess har jag 10 kg kvar, en riktig morot med andra ord, tänk så mycket shopping man kan göra i London :)

En liten kort uppdatering bara. Vi gör inte så mycket på dagarna, jag försöker gå en timme på dagen med barnen, så dom för luft och jag får motion, det har funkat hyfsat den här veckan bortsett från att Noel vägrat sova två gånger i vagnen och skrikit halva vägen istället. Men det är bara trots, en del trots just nu, speciellt med maten och sömnen och en del ”låtsasgråt” när han får för lite uppmärksamhet (enligt honom), dvs om man råkar titta på Leon för lång stund 😉 Idag när jag gick hade jag väl maximal otur, gick iväg trots snöstorm, tog mig 10 min att få på det satans regnskyddet till liggdelen (bugaboos är jättetajta), väl iväg så börjar Noel skrika, Leon somnar, sätter igång saturationsmätaren som lägger av (batterierna dog), tänker att så länge det finns syrgas är det ok. Tar upp telefonen för att ringa ett par samtal, batteriet dör…håll på att bli påkörd av en idiot vid ett övergångsställe..hade tagit på mig alldeles för mycket kläder för en snabb promenad med bägge barnen så höll på att drunkna i svett. Väl hemma krånglar det så jag får vänta en evighet på hissen upp…jaja, vi fick ju frisk luft iaf….Och Noel han sov väl cirka 30 min…så han är skittrött nu och vägrade äta nyss…

Snart kommer i alla fall pappan hem, då ska mamman smita in i badrummet och ta ett bad och läsa en tidning…som jag köpte för flera veckor sedan men inte hunnit läsa ännu..

Hoppas ni alla har det underbart och slipper infektioner och förkylningar. Kram på er

På bättringsvägen??

Det känns som att toppen av infektionen har varit, peppar, peppar. Han känns lite piggare nu och orkar faktiskt leka i kortare stunder. Däremot så har han fortfarande äckligt mycket syrgas, det susar i näsan och slemhinnorna blir helt förstörda (läs stora blodiga klumpar som täpper till luftvägarna och vägrar lossna). Han är fortfarande väldigt hängig, vill gärna sitta i famnen och mysa eller ligga ner och leka, sitta blir för jobbigt i längre stunder. Däremot så orkar han skratta och le idag :) Nätterna är fortfarande jobbiga, han sover oroligt och är väldigt rosslig och täppt, men det funkar ändå okej. När vi var uppe på barnakuten så bytte jag även ut proben till saturationsmätaren som tidigare glappat så nu slipper vi ju ändå dom onödiga larmen på natten för att kontakten försvinner, skönt!

Det känns lugnande att vi kunde få hem en inhalator att ha hemma, vet inte varför vi inte fått eller tänkt på det tidigare, men är glad att vi har det nu! Då kanske vi till nästa förkylning kan börja inhalera tidigare och slippa att det blir så mycket sämre så fort!

 

Idag är det fantastiskt väder ute, snudden på vårkänslor. Ska bege mig ut på en lång promenad med antingen bägge barnen eller bara Leon, han är ju lite mer tillfreds med att ligga  i vagnen än vad Noel är att sitta still! Däremot så går det bättre och bättre nu att ta med Noel i vagnen, han verkar ha börjat uppskatta det där med att se sig omkring. Igår körde jag ett styrkepass här hemma, det tar ca 30 min, allt som behövs är ett par hantlar, en pilatesboll och lite vilja :) Och idag har jag träningsvärk på de flesta ställen, men det är skönt på något sätt!

Hoppas det fortsätter gå åt rätt håll nu och inga fler baciller och virus längs vägen. Men jag vågar inte ta ut något i förskott, bara hoppas och be lite till högre makter att Noel ska få bli frisk igen, iaf så som det var innan han fick lunginflammation!

Ta vara på solen kära läsare, det är inte alla dagar den lyser så här starkt!

Leon

Min älskade lilla plutt, som jag älskar den här lilla solstrålen.