Att vårda sitt eget barn

För oss har det aldrig varit ett beslut utan bara en självklarhet att vi själva som föräldrar ska vårda Noel själva. Vi startade den här resan tillsammans som en familj, vi har gått igenom alla jobbiga stunder tillsammans och så kommer vi fortsätta att göra även i framtiden. Vi har aldrig tvekat till att själva sitta vak, att själva vårda i hemmet istället för på sjukhuset, vi har utan att tveka valt att hjälpas åt att vara hemma istället för att anställa en assistent eller ta mer hjälp av LAH.

Men det är heller inte lätt alla gånger. Det tar emot många dagar att utföra den vård som vi måste ge till Noel. En av dom saker som är extremt jobbig i perioder är att ge Noel lavemang. Noel som är född med analatresi bajsar inte alls spontant på egen hand utan behöver hjälp av olika mediciner och lavemang dagligen för att inte drabbas av förstoppning som i sin tur kan orsaka en hel del andra problem som ex. förstoppningsinkontinens. Hur som helst så är detta något av det jobbigaste jag vet, i alla fall dom dagar då Noel är extremt hård i magen och det krävs två olika sorters lavemang plus sondering för att ens få ut lite bajs. För att vara helt ärlig så känns det som att man gång på gång gör övergrepp på sitt barn, den känns fruktansvärt att köra upp något i rumpan på honom som sedan gör att han får ont, att han tar i så huden spricker runt öppningen och han gråter av smärta tills han kräks. Dom dagarna vill jag inte alls vårda honom själv, men kruxet är ju att jag skulle inte heller vilja att någon annan gav lavemang till Noel i mitt eller Teds ställe heller. Jag skulle nog egentligen må sämre av att se någon annan göra mitt barn illa. Det är svårt, vill man vara den som är ”elak” bara för att känna att man ändå har viss kontroll över situationen i vetskap om att det man gör är ett måste för att han ska må bra och inte bli sämre. För vi kan inte bara hoppa över en dags tömning av tarmen, då är risken att han inte kan bajsa alls dagen därpå. Jag skulle nog faktiskt må sämre av att stänga in mig i ett annat rum och höra honom skrika och kvida av smärta och inte vara där och trösta och veta till fullo vad som pågår. För hur elak jag ändå känner mig så är det ju mig Noel litar på och han vet att när det är över så får han komma upp och mysa, då vill JAG vara den som ger tröst, då vill JAG vara den som han söker trygghet hos. Något inom mig säger att det ändå är mer positivt i att jag och Ted vårdar Noel själva än att vi anställer någon som gör det åt oss, att Noel på något sätt kan tycka att det är mer ok när vi gör något än om någon annan skulle göra det.

Jag kan må riktigt dåligt över att behöva kämpa med mycket kring Noels hälsa. Det tär på en förälder att behöva känna sig elak, att hålla fast sitt barn, att tvinga i sitt barn mediciner eller att utföra något som gör ont. Det har aldrig varit ett alternativ att någon annan skulle göra detta, det har alltid varit jag och Ted. Vi vill inte ha det på något annat sätt, men, det är fruktansvärt påfrestande också, fruktansvärt ledsamt och jobbigt. Ingen vill se sitt barn lida, kämpa och utsättas för något som gör dem rädda, än mindre vill man vara den som utsätter barnet för detta. Men om jag hellre vill att någon annan gör detta dag ut och dag in så är svaret NEJ. Jag vill heller inte se någon annan plåga mitt barn, om det måste göras, så gör jag det nog hellre själv, det som jag kan göra, hur smärtsamt det än känns, hur många tårar som än rinner ner för kinderna så får man liksom försöka övertala sig själv om att man ändå gör något för Noels skull, att det är för att han ska må bra….men det känns, som miljoner hugg i hjärtat.

Det jag vill få sagt är att alla föräldrar väljer att göra olika, vissa vill ta in en utomstående som hjälper till, andra vill vårda sina barn själva. Hur man än väljer att göra så måste det kännas rätt och passa just den familjen. För oss har det aldrig känts rätt att inte vårda Noel så mycket som möjligt själva, det har blivit så från början, vi har aldrig tagit avstånd pga Noels sjukdomar etc. Men i vården kring sitt sjuka barn så är det lika mycket känslor som vårdnad inblandade, och bara för att man nu väljer att vårda själva så innebär inte det att man bara kan stänga av sina känslor och att det inte är fruktansvärt jobbigt. Det är en hårfin balansgång och många gånger bryter jag hop här hemma av att känna mig som den där elaka, hemska mamman som gör mitt barn illa..det är extremt jobbigt vissa dagar och inget jag önskar någon annan. Vissa gånger har jag valt att någon annan får hålla fast, att någon annan är med i rummet när något ska göras, som när Noel var liten och vi skulle sätta sond, det var bland det värsta jag visste då och jag valde ofta att gå ut ur rummet och Ted fick vara den som höll i Noel. Det var en sådan grej som Ted klarade av bättre än mig, och därför var han ett bättre stöd för Noel. Vi hjälps åt, vi vårdar tillsammans, vi gråter tillsammans och vi gläds tillsammans när vi tagit oss igenom något svårt. Vi gör detta tillsammans, men, det är fortfarande jobbigt för oss vissa dagar, och det måste det få vara!

blogstats trackingpixel

2 reaktion på “Att vårda sitt eget barn

  1. Underbara, starka Carolina! Du – ni! – är helt fantastisk. Jag länkade det här inlägget till min Facebook-sida, du är en hjältemamma!

    Stor kram, Rosita

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <s> <strike> <strong>