Veckan som varit

Dagarna går ruskigt fort. Vardagen har liksom sin tendens att få all tid att flyga förbi. Skönt på ett sätt eftersom vi har massor att se fram emot detta år, men på ett sätt är det läskigt att tiden bara rusar förbi, barnen växer och dagarna bara försvinner, måste liksom få tid till att stanna upp och bara vara snart känner jag. Redan fredag idag, igen, Ted jobbar kväll så bara jag och grabbarna hemma. Rätt skönt med tanke på att jag hämtade paket idag från Adlibris :) hade beställt 8 nya pocket. Så nu har jag att göra i flera veckor framöver. Är en bokmal i perioder, har jag väl börjat läsa en bok kan jag inte sluta utan sträckläser gärna bara tid finns. Har mest beställt självbiografier, många om sexuellt våld, human trafficking, misshandel och hedersvåld. Eftersom jag jobbar med detta så är det alltid ”intressant” och givande att läsa om det hur en annan människas perspektiv, bra att ha i ryggsäcken när jag börjar jobba igen.

Veckan har varit ganska turbulent. Är inte riktigt mig själv för tillfället och inte heller Noel. Han sover dåligt. Jag med. Noel är inte lika glad. Verkar trött och hängig. Jag lägger all energi på familjen och på träningen. Känner att det är det jag får prioritera för tillfället. Men känner mig lite tom i huvudet. Det gnager mig att Noel inte är som vanligt, funderar på varför. Utvecklingsfas? Tänder? För lite uppmärksamhet? Jag funderar mycket på hur framtiden kommer se ut, med förskola, assistans etc. Dessutom går en mängd energi åt till att vara frustrerad. I veckan har vi jagat remisser upp till Sthlm. Noels remiss inför operationen hade tydligen inte kommit fram..vågar jag säga ”som vanligt”, snart iaf. Det verkar vara väldigt svårt att få upp remisser till Stockholm, man bör kanske se över systemet lite. Hur som helst så blev det många samtal fram och tillbaka. En Onsdag med dubbla läkarbesök för Noel, alltså dubbelt upp av tårar, skrik, magont och ångest. Jobbiga undersökningar och provtagning..kände mig helt psykiskt utmattad på onsdag kväll och somnade med ont i magen. Känner mig så jävla trött på sjukvården. På tal om det så ringde Noels dietist igår och talade om att vi måste byta sondnäring till Noel eftersom livsmedelsverket gjort en ny undersökning som visar att Minimaxen Noel får i nuläget innehåller alldeles för höga halter av både Arsening och mangan??? WTF?!? Arsenik? Jag vet inte vad jag ska säga längre, känns som slv varnar för allt möjligt nu gällande barnmat. Men man tänker att det borde vara noga kontrollerat speciellt när det gäller specialkost för barn som är sjuka eller på annat sätt inte kan äta annan mat…Sondnäring som Minimax är ju för många den enda näringskällan och i dessa fall så var det stor risk att man fick i sig för höga halter av arsenik, och vet ni? Som biverkning så kan man få ett försämrat immunförsvar. Hur sjukt är inte det? Att sjuka barn pga sin näring skulle få ett ännu sämre immunförsvar?? Blir så jävla förbannad över sånt här, men vet inte om jag ens ”orkar” bli arg, det är ständigt något som gör mig arg gällande Noels sjukvård.

I måndags hade vi ju planeringsmöte på HAB, då var tydligen kuratorn (som ej var med på mötet) nyfiken på om vi tyckte vardagen gick ihop eller om det var väldigt jobbigt, nu speciellt sen Leon kom. Jag vet att dom säkert bara menar väl, men jag blir ändå arg någonstans inom mig. Därför att det är inte vardagen som är jobbig, det är inte jobbigt att leka med barnen, ordna med mat, mysa, gå ut och gå, vi går inte runt som zombies dagarna i ända för att vi haft en jobbig natt då och då…vardagen är som för de flesta andra småbarnsföräldrar, speciell men ändå ”vanlig”. Det är allt annat skit som gör att man blir trött, typ som att remisser försvinner och man själv som förälder måste sitta och jaga rätt på dem. Sådant är extremt jobbigt. Noel är inte jobbig, Leon är inte jobbig, dom är väldigt nöjda barn som njuter av livet. Det är sjukvården, brist på hjälpmedel, allt jagande, jobbiga läkarbesök etc som gör att man kan känna att man vill spy på allt. Men vad jag förstår så är det också ett normalt förekommande fenomen hos föräldrar som har sjuka barn/barn med funktionshinder. Det går upp och ner, och oftast har man en fungerande vardag, men när något annat förstör ens vardag eller lägger till lite extra stress i en mammas eller pappas huvud så blir man lätt lite trött…inget konstigt.

Träningen går bra. Har 8 kg kvar nu. Har gått ner 5,5kg nu sen jag började. Känns kul. Träningen gör sitt, jag njuter av att träna, av att känna mig starkare i kroppen, och i själen, det är häftigt när man orkar tyngre och man känner att fysiken blir bättre. Det är helt enkelt coolt att se hur man tänjer och sliter på kroppen vid en graviditet och hur man kan träna för att få tillbaka fysiken igen..

Har egentligen ingen vidare lust till bloggen, fast ändå har jag det. Känner mig bara lite nere, lite hängig, lite trött. Om ni har tips på vad ni vill läsa om, vad jag ska skriva mer om så är ni välkomna med dom…förhoppningsvis blir det en fin helg, så som vi vill ha den. Lek och kvalitetstid med barnen och med varandra, ett par promenader och en del mys. Glada barn och glada föräldrar, bra ingredienser för en lyckad helg :)

Ta hand om er så länge.

blogstats trackingpixel

4 reaktion på “Veckan som varit

  1. Åå Carolina sluta inte blogga. Du behöver inte skriva ofta, bara någon gång ibland. Precis det du skriver är bra, höra hur ni har. Om pojkarna.
    Att ni ska behöva kämpa så mycket gör mig arg och bedrövad. Precis som du beskriver, det jobbiga är ju detta ”onödiga” arbete och frustration ni tvingas till. Styrkekramar till er och BRA jobbat med träningen! Du är min mamma-inspiration!
    //Rosita

  2. Lisa; Jag jobbar bland annat på Novahuset (novahuset.se), en förening som erbjuder stöd till män och kvinnor som blivit utsatta för någon form av sexuella övergrepp, ofta så möter vi människor som levt i långa förhållanden och som då även utsatts för fysiskt/psykiskt våld, hedersvåld, förtryck, övergrepp etc. Ett tungt jobb bitvis men otroligt givande. Vi arbetar ju även i förebyggande syfte som med ex föreläsningar och samverkansgrupper. Kramar

  3. Åh, vilket intressant jobb du har! Är själv väldigt intresserad av brottsofferfrågor. Bra jobbat med träningen. Jag måste börja träna igen själv, har ångest över min kondition. Snälla fortsätt blogga, åtminstonde då och då. Tycker att du är en fantastisk mamma och vi är många som skulle sakna dig och dina inlägg. Kram

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <s> <strike> <strong>