Ett av dom värsta dygnen i mitt liv

Noel blev magsjuk. Och sedan blev han väldigt sjuk. Till slut så hamnade han i chock och bara la av, slutade att andas, i min famn. Jag tackar alla änglar där uppe som vakade över Noel och jag tackar Therese på sjukhuset som tog Noel och sprang iväg med honom och som såg till att han kom tillbaka till mig. Hade vi inte varit på sjukhuset så kanske jag inte haft en levande Noel bredvid mig just nu, och jag hade förmodligen gråtit ännu mer än vad jag redan gör.

Noel blev magsjuk i fredags. Han kräktes hela kvällen, jag ringde upp och frågade hur vi skulle göra, avvakta och inte ge någon mer mat/vätska. Han sov okej natten till lördag. Lördagen var hemskt. Vi försökte få i honom vätska, men allt bara kom upp, han spydde galla och jag såg hur han sakta bara försvann, på ett dygn blev han som skinn och ben. Det var längesedan jag gråtit så mycket. Så fort jag såg på Noel så grät jag för jag såg hur smal han blivit, vartenda ben stack liksom fram. Mina varningsklockor ringde, vi borde ha åkt upp redan i lördags. Jag ringde upp och rådfrågade, vi skulle avvakta till söndag. Min magkänsla sa mig annat men vi avvaktade. På lördag kväll blev Ted dålig och kräktes hela natten. Jag tog hand om Noel. Han sov väldigt oroligt, vaknade titt som tätt, jag vakade mest över honom och sov minimalt. Söndag morgon så kände jag inte igen honom, han var totalt borta i blicken, skakade (som frossa), försvann iväg med blicken och försökte gråta. Jag har aldrig sett honom så, möjligen när han hade svår hjärtsvikt, men inte så här medtagen. Ted kunde jag inte räkna med, han låg bara och spydde och var mer eller mindre borta han med. Ingen annan kunde passa Leon just för tillfället så jag tog bägge barnen upp till akuten. Vi var uppe runt 9 på morgonen. Vi satte nålen i porten och det tackar jag gud för. Sedan väntade vi in läkaren. Vi tog en del prover och Noel satt mest i min famn, kunde inte gråta, hade ingen tårvätska över. Sedan kom vi in på avdelningen, till ett av rummen. Där var jag själv med Noel och Leon. Jag ringde efter blöjor eftersom Noel precis bajsat, hans 6e diarré på morgonen. Så bytte jag blöjan och Therese skulle precis gå, så bajsade Noel igen. Han satt i min famn. Jag vände bort huvudet från honom en kort stund för att säga något till Therese innan hon skulle gå, så kände jag hur Noel blev så tung i famnen. Så såg jag på honom och han var helt borta. Ögonen bara försvann bakom ögonlocket och hela han blev blå, hans kropp var så tung, som att allt som någonsin orkat hålla honom uppe nu bara tyngde ner honom. Jag har aldrig sett något så hemskt i hela mitt liv. Jag såg hur mitt barn bara liksom dog i famnen. För några sekunder så försvann han, han bar borta. Jag skrek på Therese och hon bara tog honom och sprang iväg. Jag har aldrig, aldrig känt mig så tom i hela mitt liv. Enda gången jag känt något liknade var när Noel föddes och dom sa att något var fel på honom. Men nu togs han liksom ifrån mig på ett helt annat sätt. Therese sprang och jag sprang efter, jag stannade ute i korridoren och såg så många människor rusa in, hörde Therese skrika i korridoren, larma, larma och folk bara sprang. Mina fötter var som fastgjutna, jag kom ingenstans. Visste inte vad jag skulle göra, jag trodde Noel var död. Att det var nu han skulle dö, att han skulle tas ifrån mig. Jag har aldrig känt mig så tom, aldrig så rädd. Kom på att Leon var ensam kvar på rummet, tog honom och sprang in på akutrummet. Där stod säkert 8-10 personer runt Noel. När jag kom in så andades han igen och han var inte längre blå. Hur länga han var borta vet jag inte, och hur dom fick liv i honom igen vet jag inte heller. Jag är bara så fruktansvärt tacksam över att han fortfarande lever. Han satt i min famn. Så levande, om än sjuk men ändå så levande. Och så helt plötsligt var han borta, på en sekund så fanns han inte mer. Min allra värsta mardröm inträffade. Jag kan inte ens beskriva i ord hur jävla hemskt det var att se honom ligga på akutbordet med massa människor runt om sig, att inte veta om han skulle leva när jag kom in. Det värsta tänkbara hände, men han klarade sig.

Läkarna tror att när han var så uttorkad som han var så fick han ett blodtrycksfall när han bajsade och kroppen hamnade i chock och slutade att fungera. Jag är glad att det finns en anledning till att det hände så jag kan känna att han är bättre nu och att det med största sannolikhet inte händer igen. Man gav Noel vätska väldigt snabbt genom porten och sedan satte man vätskedropp. Noel sov nästan hela eftermiddagen efter händelsen. Jag stirrade mest in i väggen eller på Noel.

Jag beskyller mig själv, såklart, för att vi inte åkte in på lördagen. Jag har ångest. Har svårt att släppa blicken från Noel. Har svårt för att se honom somna för att sova, tror att han kommer dö. Sitter han still för länge petar jag på honom eller liknade för att se så han inte är på väg bort. Jag vill gärna ha syrgasen och saturationsmätaren nära till hands. Gårdagen flydde jag och började istället storstäda, skurade köksskåp och köksluckor, dammade, dammsög, skurade badrum. Allt för att slippa tänka. Det kommer ta tid att bearbeta. Jag kommer aldrig bli av med bilden på näthinnan av Noel när han försvann, hur han såg ut, hur han kändes i mina armar. Känslan av att tro att han dog. Jag kan titta på Noels leksaker här hemma. Börja gråta för jag tänker att jag skulle ha kommit hem till alla hans saker och aldrig mer få se honom leka med dom. Aldrig höra hans skratt i matstolen. Jag får ångest bara jag tänker på det.

Vi vet att Noel kanske kommer dö i förtid. Det är vår verklighet. Något vi kanske förtränger, vem skulle inte göra det. Vi måste försöka leva normalt. Jag vet men inte fan hjälper det. Jag vill att han ska leva, hos mig, levande, här i verkligheten. Jag är livrädd för att han ska dö. Det var nära i söndags. Han hade kanske inte klarat sig om vi hade varit hemma. Tänk om vi hade varit hemma, om jag inte åkt in på morgonen, vad fan hade vi gjort då. Hur hade man kunnat förlåta sig själv? Jag måste sluta tänka så för jag bara gråter. Jag gråter när jag skriver det här.

Vardagen är igång. Ted jobbar idag. Vi har haft besök av lillkusinen på förmiddagen. Vi köpte sallad på stan till lunch. Livet har fortsatt. Livet med Noel. Men i min själ och mitt hjärta är det kaos, där är jag kvar i söndagens händelse. Jag vet att jag borde prata med någon. Om det som hänt, om döden. Hur fan lever man ett normalt liv när man vet att ens barn kanske kommer dö i förtid? Hur fan hittar man en balans i livet när han man konstant påminns om att det man älskar allra mest kanske kommer tas ifrån en. Hur fan ”laddar man om” och fortsätter när man varit nära att mista sitt barn?

Det allra jobbigaste med känslorna denna gången är att jag är helt jävla ensam. Ted var inte där, han mår dåligt, men han var inte där, han såg inte Noel, hur Noel såg ut. Jag såg, jag såg hur han kommer se ut när han dör. Det var hemskt. Fruktansvärt. Barn ska leva, se levande ut. Dom ska må bra, varje dag. Livet kan vara en prövning, man kan få kämpa. Men det får fan vara slut på det för Noels del. När ska han få vara barn? När ska han få bli frisk och kunna leva ett stabilt liv med bara massa skratt och glädje?

Jag är livrädd. Jag känner mig redan halv i hjärtat. Han måste få finnas kvar här.

 

Han mår bra nu. Vi är hemma. Han har lekt, skrattat, busat. Han är hängig, äter dåligt och är trött. Det får han vara, så länge han finns här. Så länge jag får känna hans varma kropp i min, så länge jag får se hans leende, får höra hans skratt..så länge han finns!

blogstats trackingpixel

13 reaktion på “Ett av dom värsta dygnen i mitt liv

  1. Vännen! Den absolut värsta mardrömmen. Jag tänker på Er som alltid. Nu mer än någonsin. Ursäkta att jag så dålig på att höra av mig. Stor Stor Kram.

  2. Jag har inga ord… Så fruktansvärt! Önskar att ni alla fyra fick lugn och ro och njuta tillsammans. Ingen borde behöva uppleva det som ni gör… Kram!

  3. Jag ryser när jag läser .. och känner i hela kroppen hur du måste känt eftersom jag (som jag skrev på fb) var med om det själv med nyfödd dotter. Hon bara la av och blev blå. Nej fy !! Så skönt att Noel mår bra igen men förstår att detta tagit hårt på dig, att så mkt tankar kommer upp i efterhand. Kramar till dig.

  4. Blir alledes kall när jag läser det, varje förälders störst mardröm. Och för er blev den på riktigt . Vilken tur att du var på rätt plats . Hoppas våren kommer med friska barn .
    / Camilla

  5. Hej Prallan!
    Vad jag grät när jag läste detta, du skriver så fint om något så hemskt.
    Jag vill säga så mycket, ge så mycket kraft och mod som möjligt men jag vet att det är inte kraft och mod ni saknar.
    Det är svårt att formulera sig rätt efter att man läst något som gripit om hjärtat så hårt. Men jag skickar allt jag kan av positiva tankar, kramar och värme till din kära familj.

  6. carolina… kan inte i mitt liv föreställa mig vad du går igenom. det absolut värsta hände. det som inte får hända. men sen vände det. oh låt det fortsätta vända nu. låt noel få må bra. så många kramar till dig.. till noel. till ted och leon.

  7. Carolina, jag saknar ord. Dina ord är så naket ärligs och frustrerande att jag kan ana vidden av skräck och sorg. Och vanmakt. Jag ber för att du kan få hjälp av någon i denna svåra stund som kommer att fortgå, ett tag. Praktisk och/eller emotionell hjälp. Du mamma och kvinna, är så stark att jag aldrig har mött på detsamma. Du är min hjältinna Carolina liksom Noel är kämpen, starkare än en tiger.
    Jag saknar ord till tröst och känner dig bara via cyberrymden, men beundrar dig. Snälla våga be om hjälp, av anhöriga och profesionell ”instans”.
    Tusen kramar och tankar, från Rosita

  8. Jag hittade hit till din blogg av en slump… och när jag nu lästa detta inlägg så ryser jag. Jag VET vad du var med om häromdagen, en hemsk upplevelse som INGEN förälder ska behöva vara med om. Vår lille kille dog i min famn, han var myckt sjuk och vi visste att det skulle hända någon dag, och så till sist hände det… Man kan inte föreställa sig hur det är, hur det kommer att bli. Livet och känslorna blir till kaos, innan och efter. Sorgen enorm och avgrundsdjup.
    Jag beundrar dig och er och hålle rmina tummar för Noel och att han slipper fler dumma sjukdomar!

  9. Blir helt svag och tårarna rinner när du berättar….

    Alla föräldrars mardröm :-(

    Sötaste Noel…

    Vilken tur att ni var på sjukhuset. Vilken tur att du stod på dig. Vilken tur att du är du….

    Många styrkekramar ♥

  10. Men fy så hemskt!!! Kan inte föreställa mig hur det kändes! Så skönt att allt gick bra…
    Ta hand om dig och dina fina pojkar!
    //Theresa

  11. Familjen var sjuk i slutet av februari, så av någon anledning har jag missat detta inlägget… Läste det nu när jag gick igenom min mailbox (prenumererar såklart på din blogg). Fy fan, vilket inlägg att missa. Jag sitter och storbölar här och är så tacksam för att allt gick bra till slut. Men det du var med om låter som det mest fruktansvärda man kan vara med om. För du visste ju inte i det ögonblicket att han skulle komma tillbaka. Gud kvinna, vad du och din familj får utstå. Ni förtjänar lugn och ro nu i evigheter framöver. Stora kramar från ditt fan i Malmö

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <s> <strike> <strong>