På det sterila bordet

Så befann jag mig där igen. Den trånga, långa korridoren som målar upp sig framför oss lik evighetens stig. Dom trista tavlorna som sveper förbi i ögonvrån medan vi vandrar med tunga steg bort mot den vita dörren med gul text, operationssal.

Där står jag med gröna kläder, och så den där gröna mössan. Med guldklimpen i famnen, han med dom isblå ögonen som alltid tindrar av livsglädjens ljus och barnets ovetande trygghet. Han som har en vilja av stål och ett lejons mod. Lillskrutten lika vitklädd som väggarna runt omkring oss, såklart. Kanske är sjukhuset vitt för att det speglar hur vi känner oss när vi är där. Kanske kan den vita färgen symbolisera friskhet, friheten, ljuset, hoppet, men likaså förtvivlan, likgiltigheten, ovissheten och längtan, kanske är det vitt för att vi redan inom oss bär så många känslor och intryck.

Där står vi i den vita salen. Tiden har stannat och runt omkring oss far människor i gröna, blå och vita kläder fram över golvet, dom svävar nästan, gör saker på rutin, sladdar, skalpell, sprutor, handskar, var sak på sin plats. Rutin. Idag är du en av alla. Ett jobb. Ännu en liten pojke som ska opereras. Här och nu vill jag blunda, stanna upp, försvinna. Håller dig hårt i min famn och håller tillbaka dom salta tårarna som trycker sig fram ur ögats djupaste vrå. Framför mig finns bordet där du ska ligga. Bordet som ska bära dig när jag inte längre får hålla dig i min famn. Värmefilten som ska hålla dig varm medan kirurgen skär i din taniga lilla kropp. Där finns även fina narkosdoktorn. Han som vi träffat så många sena nätter senaste veckorna. Han som talar så lugnt och empatiskt. Där finns även sköterskan som höll dig i famnen sist vi satte nålen, i foten, den som gick sönder efter bara en infusion av antibiotika. Vyssja, lugna, tala om hur bra det ska gå. Du är stark. Idag om möjligt ännu starkare. Vi fixar det här tillsammans. Torkar tåren på min kind. Pussar ömtåligt din kind och håller din hand, viskar i ditt öra att det kommer gå bra. Blundar och försöker i mitt inre även övertala mig själv.

Sedan går allt så fort, även om minuten det tar för dig att andas in narkosmedicinen känns som en evighet. Vägen ut känns lång och ensam. På bordet i salen jag lämnat ligger du. Det finaste och dyrbaraste jag har. Halva jag. Mitt hjärta är sedan länge förflyttat till kroppens yttersta utsida och hänger där löst, så även nu. Aldrig någonsin har känslan av maktlöshet varit så överhängande och påtaglig som de gånger jag helt och fullt överlämnat mitt dyrbaraste i andra händers makt, kunskap och förlitan.

När jag kastat dom gröna kläderna och den gröna mössan i den stora soppåsen i slussen på väg ut från operationssalarna så väntar mig bara en lång, outhärdlig och fullkomligt hjärtskärande väntan.

IMG_5551

blogstats trackingpixel

2 reaktion på “På det sterila bordet

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <s> <strike> <strong>