Blickars utbyte

I sanden vid lilla lekplatsen utanför oss sitter min älskade skatt. Ser mot solen. Skrattar. Leker med sitt lekbord. På stappliga ben springer lillebror bort mot busken, den där gröna, stora busken där dom stora barnen leker kurragömma och har en hemlig koja. Springer med lätta steg och stoppar honom halvvägs fram mot hans nästa äventyr. Kastar honom i luften, det blonda håret som ännu inte är så långt blåser lite i den lätta brisen. Solen skiner mot hans panna och gör det stora leende oemotståndligt smittande. I ögonvrån ser jag dig och din pappa. Du i den svarta rullstolen. Din pappa sneglar på mig och min lilla friska krabat som kiknar av skratt när jag blåser på hans mage.

Jag tycker du strålar av liv i din svarta rullstol. Trots att ditt hår har försvunnit av starka gifter och att behandlingen du får ger dig röda ringar under ögonen. Jag känner igen den brännande blicken i ryggen från din pappa när jag vänder mig om för att sätta mig ner hos min egna lilla hjälte. En hjälte som inte har cancer, men som likväl vet hur tungt och jobbigt livet kan vara. Jag vet att din pappa inte vet det jag vet. Och jag vet att ingen blick jag ger kommer få honom att förstå att jag förstå. Jag vet att alla blickar som utbyts där man helst bara vill vara osynlig i den allra mest synligaste stund inte tolkas på rätt sätt. Så jag sätter mig ner på vår filt, med min egna hjälte och med min friska krabat. Andas in och känner en tår bränna bakom ögonvrån. Jag skulle så gärna vilja omfamna. Skulle vilja hälsa, berätta, förklara.

Men min son har inte cancer. Och hur gärna jag än skulle vilja förstå, stötta på er resa så kommer jag aldrig kunna förstå på riktigt. Jag är endast ännu en åskådare som ser er skjutsa ert barn i den svarta rullstolen de få gånger ni har permission från sjukhusets vita väggar. Men jag önskar så att jag kunde ge en blick som fick er att förstå, att vi också vet allt det där om oro, rädsla, ångest. Allt det där om cvk och port a cath, om tunga besked, om väntan under en operation, om smärtan och rädslan hos barnet och om framtidens ovisshet. Jag önskar så att vår erfarenhet kunde mötas någonstans på ovisshetens stig, att vi fick dela, stötta och finnas där, oavsett sjukdom och bakgrund. Jag önskar så att jag en dag får se er vid lekplatsen, en solig dag, utan rädsla, sorg och avund i blickarna.

Vår son har inte cancer. Ändå tror jag mig förstå…..

index

blogstats trackingpixel

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <s> <strike> <strong>