Början

– Du borde skriva en bok, säger han och sneglar på mig med sitt finaste sammetslena leende. Han som står mig närmast. Han som håller min hand när jag inte vågar gå ensam, han som torkar mina tårar på natten när ingen annan ser, han som med mig delar det allra djupaste och det ytligaste i själen.

– Vad skulle jag skriva om då?

– Vår resa…

– Men den är ju inte slut ännu

– Nej, och den har förhoppningsvis aldrig ett slut…

– Men vad skulle jag skriva om då, om resan inte tar slut? Då kan jag ju inte skriva…Vad skulle jag döpa boken till i så fall…

– Början…

Och så ler han mot mig, så där varmt så det värmer den allra kallaste, tankfulla själ. En så solig och varm dag som denna är ändå själen kall. Så tankspridd, ungefär som när höstens löv faller mot backen, men inte lika ömtåligt och inte mot ett självklart slut. Mina löv fladdrar iväg längs vinden, långt, långt bort, kanske finns ett slut, kanske inte.

Kanske, kanske en dag. Fattar jag pennan. Skriver om början, början som kanske, förhoppningsvis inte, har något slut.

Kanske….

blogstats trackingpixel

3 reaktion på “Början

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <s> <strike> <strong>