Noels Insamling

Jag vet att många läser bloggen, trots att det inte finns så mycket att läsa…Ska jag vara ärlig, vilket jag ju borde vara så mår jag kanske inte alls så bra inuti som jag skulle vilja.

Så i väntan på att insidan blir mer hel så ser jag till att hålla mig sysselsatt med annat, med insamlingen bland annat. Det händer massa kul just nu. Vi har börjat köpa in möbler och annat skoj till familjerummen på Neo. Väntrummet på akuten ska få lite nya möbler och vårdrummen på stora avdelningen kommer få nya hyllsystem och kul leksaksförvaring…

Allt är ju tack vare er som sponsrar insamlingen på olika sätt och jag har verkligen svårt att uttrycka hur tacksam jag är över allas engagemang.

Som ni märker så är det glest på inlägg här på bloggen. Jag orkar helt enkelt inte, eller hittar ingen skrivarlust just nu…

Men följ gärna insamlingen på facebook.com/noelsinsamling (du behöver inte vara med i facebook) eller på instagram; noelsinsamling

Tack för att ni finns och stöttar!

Det liksom knyter sig i magen. 1 dag kvar. Förbereder mentalt, även jag vet att det inte går. Önskar jag kunde förbereda guldklimpen. Något som förut var helt okej, något som kändes bra har för mig förvandlats till ett stort ångestmoln. Blodtransfusion.

Det är kvällen innan och jag känner hur det knyter sig i magen. Kommer ihåg känslan från tidigare. Ångesten kryper över mig och jag andas tyngre, mår illa. Jag vet av erfarenhet hur panikångest ter sig. Försöker stänga av men vet att natten kommer bli lika lång ändå.

Transfusionerna har alltid varit en lättnad. För att man ser så tydligt på Noel hur han redan efter någon tredjedel blir mycket piggare. Hur blodet får honom att må bättre. Men nu är det bara laddat med så mycket ångest. Det enda jag ser framför mig är givetvis gråten, skriken och paniken vid nålsättningen och när nåljäveln ska bort men också något nytt, hur han reagerar på transfusionen…hur han försvinner bort och hur vi står det igen inför något outhärdligt och jobbigt igen.

Får hela tiden för mig att det är något nytt skit i porten och vill absolut inte använda den. Dels för att Noel verkligen mår skit av att sätta dit nålen nu mer och för att jag är så jävla rädd över att något ska hända.

Transfusionen igenom sitter jag som på nålar. Huvudvärken dunkar och jag vågar knappt andas under dom extremt långa två timmar som vi sitter där och försöker leka och ”vara som vanligt”. När det tjuter för luft i slangen får jag nästan panik och tror att Noel ska dö…

Bearbeta, måste bearbeta saker som hänt..vet att jag måste. Kan inte ha ångest varje gång han ska ha blod. En gång i månaden hela livet….

Hur ska jag hjälpa Noel bearbeta? Jag vet inte ens själv vart jag ska börja….