Hopat

Dom hopar sig. Känslorna. Erfarenheterna. Sjukhusdagarna. Dagarna av ångest, oro. Blir till små, svarta klumpar inom mig. Eller som cement i skorna, tunga, och svåra att lyfta.

Försöker sortera. Plocka bort en klump i taget. Ta tag i det som känns jobbigast. Det praktiska är inte det som är svårast, det är ganska enkelt. Det är dom okontrollerade känslorna som är svåra. Men också svårt att få låta dem vara okontrollerade. Dom leder till mycket. Små, oprovocerade utbrott. Dåligt tålamod. Tårar som rinner. Det kan räcka med en blick på fel serie, om sjukhus, blåljus och operationssalar. Så brister det. Det är svårt att acceptera att man inte längre kan kontrollera, att det även är bra att bara låta det rinna över på det sätt som det sker, just där och då.

Så mycket ångest. Så mycket rädsla. Så mycket som hopat sig och samlats ihop. Vissa dagar, dom allra flesta, är ljusa och fyllda av skratt. Men så också så många dagar som känns så mörka och så fyllda av ångest.

Så mycket känslor att minsta lilla åtagande har känts övermäktigt. Som blogg, mejl, fika med vänner. Står på båda benen även om det är vingligt, ostadigt, som om fallet är ganska nära. Snubblar så många gånger, dras ned i något tungt och obeskrivligt. Önskar att jag kände mer lycka, mer glädje, mer lättnad och hade mer hopp om framtiden. Skulle inte påstå att jag kände mig deprimerad, mer att verkligheten och dess erfarenheter kommit ikapp, att när man skrapar lite på ytan så finner man ofta ett djupt, sårigt inre som tar tid att läka.

Har börjat plocka i dom där klumparna. Ta itu med en händelse i taget. Ett samtal i veckan, med någon som förstår, som vet vad vi går igenom. Det lättar ibland, och ibland går jag därifrån med fler tankar, känslor och funderingar. Oavsett så tror jag det är bra. Ventilera, när man behöver. Tidigare har jag inte känt ett behov, inte känt att det blivit övermäktigt, inte känt att verktygen att hantera saknats. Nu finns det där, behovet. Behovet av någon som förstår, som lyssnar, som ger verktyg, uppgifter.

Tryggheten har raserats, så många gånger, om och om igen. Så många bitar som saknas, som aldrig tycks falla på plats. Som en trygg vård, hopp om en bättre framtiden. Inte när sjukdomar hopar sig, inte när ambulansfärderna läggs på hög. Inte när blåljusen är det ljus man ser när man blundar hårt. När det inte finns utrymme att andas och varva ned är det svårt att inte låta allt hopa sig. Ta det senare, sen, någon annan gång. Men så finns ju vetskapen om att inget varar för alltid. Varken livet eller det som livet fylls utav. Det finns en plats för oro och det finns en plats för glädje. Men man måste låta det ta plats. Det tar tid. Har förstått att det tar tid. När man har dag av mörker tar det tid att åter igen se ljuset när man vaknar dagen därpå. Svårt att se det lilla som ju betyder så mycket. Det är lätt att spä på den hopade högen. Så känslig. Överkänslig möjligen, eller skör. Skör är nog ett bättre ord. Som en bomullstuss i vinden, för kraftig vind. Man kanske klara en vind eller två, men inte en storm.

Lite som en storm är det nog i mitt inre. Det har nog varit så hela hösten. Sedan i somras säkert. Ena dagen bra, nästa dålig. Oberoende om resten runt omkring är bra eller dåligt. Det är storm inom mig själv. Så mycket som inte är på plats. Så mycket som saknas i form av trygghet. Istället så osäker på livet, på hoppet och glädjen.

Är långt ifrån deprimerad, men för att beskriv det enkelt så har mitt liv kretsat kring Noel och hans kamp att överleva så länge nu. Så när tryggheten kring hans mående ständigt raseras, plockas isär i små mikroskopiska delar som man sedan ska leta på igen och pussla ihop till den där trygga vardagen, så raseras även något inom mig varje gång. Har nog tappat mig själv en del på vägen. På vad som gör mig lycklig. Det där jobbiga har hopat sig, blivit för mycket. För många incidenter, så tätt inpå. Så allvarligt varje gång. Så jobbigt att aldrig veta. Den oförutsägbara framtiden gnager och gnager. Det har blivit svårt att leva normalt emellan sjukhusdagarna. Svårt att landa hemma igen och ”bara vara” som jag tidigare alltid gjort. Nu inväntar jag istället nästa gång, och nästa gång, och så gången efter det. Funderar, gnager, tänker, hur blir det då, hur sjuk blir han nästa gång. Aldrig slappna av. Spä på högen av ångest, skräck och oro med sådant som inte skett ännu. Tänker mycket på döden, på begravningen, på sista tiden, på beslut som ska tas. Vi diskuterar, kommer överens, pratar. Är glad att vi vågar, att vi pratar om det. För jag behöver det. Göra den värsta tänkbara tanken verklig för ett tag. Kan inte försonas med tanken, inte förlika mig med den tänkbara framtiden. Men, att tänka igenom, planera, prata om det gör att det känns lite lättare. Inte så svårt att ta på. Det värsta tänkbara är svårt, skrämmande och overkligt. Vill inte ta på det, men kan inte ignorera det. Kan inte låtsas som att det inte skulle finnas. Det hjälper mig, i processen att acceptera vissa saker. Då kanske det inte blir lika ångestladdat.

Så många tankar och känslor. Så hopknölat, så fullt inombords, så mycket av allt.

Men inte längre övermäktigt.

IMG_8736

 

Skriva

IMG_8494

Känner inget sug efter att skriva, men ett behov, skingra tankar, skriva ned, dokumentera, dela med mig. Orkar egentligen inte ta mig tid, men kanske vore det bra. För min egen skull, om sådant som känns viktigt, och oviktigt, om sådant som faller mig in att vilja skriva om.

Som med allt annat, borde jag kanske ta mig den tiden…ett inlägg lite då och då…