UKG av hjärtat

Idag var vi på nytt ultraljud av hjärtat. Slutningen av Noels VSD ser jättefin ut, hans ”paraplyer” sitter där de ska och läcker inte, vilket ju är som det ska vara efter operationen. Däremot så är det för högt tryck mellan hjärtat och lungorna, beroende på hans öppetstående ductus. Detta innebär väl i princip att det försvinner blod på fel väg och ökar det normala blodflödet mellan hjärtat och lungorna vilket belastar hjärtat mer och kan leda till hjärtsvikt och som på lång sikt skadar funktionen i lungkärlen. Det som från början var ett litet problem har blivit ett stort problem i det hela. Man ville inte stänga Noels ductus när man opererade honom i Maj, för man var rädd att han inte skulle klara sig. Det hade kanske blivit för stor förändring fysiskt och kan då istället ha motsatt effekt och göra så man blir sämre istället för bättre.

Summan av allt är väl ungefär att när Noel fick lunginflammation så blev hjärtat för belastat och som i sin tur har lett till hjärtsvikt. Detta är väl den mest uppenbara förklaringen men jag tar inget för givet, det kan säkert vara något annat knas också.

Om man ska tolka det läkarna säger och den information som finns att hitta så förklarar ductusen mycket väl Noels syrgasbehov då det står att långsiktiga problem kan försämra lungkärlens funktion, och det är just lungkärlen som klibbar ihop sig och bildar ”infiltrat” som man kan se på rötngenbilderna, likt de man ser vid en lunginflammation ex.

Nästa steg nu är konsultation med Lund och vidare funderingar kring när man kan stänga ductus, alltså hjärtoperation nr 2. Vi vill att Noel ska ha de bästa förutsättningarna. Och blir han så här dålig vid varje infektion så är det väl läge att göra något åt hans ductus med. Mina tankar, och jag är ju ingen kardiolog, vet ju hur vi fick kämpa sist med att komma till Lund. Jag har inga större förhoppningar om att man ska kunna åtgärda detta i år, kan bara hoppas.

HB var lågt igen, så det blir blodtransfusion imorgon, nu låg det på 82, igår låg det på 86. Orkar egentligen inte tänka på alla transfusioner, tycker bara det är tråkigt att det blir så onda cirklar, han behöver ju blodet för att hjärtat sviktar, samtidigt som man vill ge så få transfusioner som möjligt…jävla balansgång känner jag bara.

Är trött och matt. Skönt att Noels ordinarie läkare är tillbaka känner jag, så vi kan ta tag i saker på riktigt. Känns som man bara står och stampar och kommer ingen vart. Men Noel blir ju äldre ändå, och behoven minskar inte för att det är semester.

En dag ska väl du också få blir frisk mitt hjärta…

Noel, två dagar gammal.

Information om öppetstående ductus:

Öppetstående ductus betyder att en förbindelse mellan kropps- och lungpulsådern (grön ring) finns kvar från fostertiden.

Under fostertiden leder denna förbindelse en stor del av blodet från lungpulsådern direkt till kroppspulsådern, eftersom lungorna under denna tid inte behöver så stort blodflöde. Ductus sluter sig i normala fall under första levnadsveckan.

Öppetstående ductus kallas också persisterande ductus arteriosus, PDA.

öppetstående ductus Teckning: GrowingPeople/Carin Carlsson

Ibland fortsätter den att vara öppen och är då en missbildning. Då flödar blod från kroppspulsådern till lungpulsådern. Det ökar belastningen på vänster kammare och ökar blodflödet genom lungorna.

Öppetstående ductus utgör ca 7 procent av alla hjärtfel.

Symtom

Om förbindelsen är stor får barnet hjärtsvikt, om förbindelsen är mindre har barnet inga symtom. Om förbindelsen är mycket vid blir trycket i lungpulsådern förhöjt. Detta kan på lång sikt skada lungkärlens funktion.

Taget från: growingpeople.se

Frågor och svar

Svar till fyraminusen som skrev;

Jag blir så ledsen när jag läser den här, men ändå glad att du kan leva i nuet. Jag vågar inte heller tänka på framtiden, även fast jag har en frisk bebis i min famn, för jag vågar inte lita på att hon är frisk på riktigt.

Jag har försök leta men har inte hittat (skyller på att jag är sämst på att leta reda på information) – vad har Noel för hjärtfel? Är det det som är det mest livshotande, är hjärtfelet på grund av kromosomavvikelsen? Vet du om kromosomavvikelsen är ärftlig eller var det bara slumpen? Min dotter Michelles avvikelse kunde både vara ärftlig eller slumpen, så vi har tagit kromosomprover på oss. Har dock inte fått svar ännu.

Kämpa på! Jag tror på er.

kram!

Svar;

Noels föddes med en stor ASD, alltså ett hål i förmaken som var över 1 cm stort, hans ductus står även öppen och den valde man att inte sluta när man opererade för hans ASD. Hans hjärtfel beror på hans avvikelse då en bit av det DNA han saknar på kromosom 8 innehåller information för hjärtats utveckling. Hans avvikelse är inte ärftlig och vi tog också kromosomprover som visar att det inte krockar mellan mig och Ted, så sannolikheten att ett syskon skulle födas med samma avvikelse är runt 7%, 3% är det för alla. Hans hjärta har mest sannolikt gjort att lungorna blivit sjuka, även om han säkert har en del lungproblematik som kan kopplas till hans kromosomavvikelse.

Om du vill läsa mer om just Noels avvikelse eller hjärtfel har jag skrivit det under kategorierna Hjärtebarn och kromosomavvikelse som du hittar under kategorier till höger. Annars kan du bara klicka HÄR, och läsa det du orkar.

Kram

Annat jobbigt

Vi håller ihop, vi är en familj, och vi har våra familjer som stöttar i vått och torrt. Annars hade vi nog sjunkit ner på botten vid det här laget. Vi åkte tidigare upp till sjukhuset igår  än vad som var tänkt från början. Jag var nojig över det som hänt och ville att någon lyssnade och tittade på Noel tidigare. Han har ju avslutat sin penicillinkur men är fortfarande inte bra i andningen, och kräver rätt mycket syrgas. Förmodligen är det något ättrigt virus eller luftvägskatarr. Dessutom var de flesta prover dåliga. Saltbalansen är kass igen, och så har Noel hjärtsvikt. Han har dessutom lågt HB så jag tänkte åka upp med honom idag så han får blod. Men hjärtsvikt, varför? Han har ju lagat sitt hål. Undrar om det beror på incidenten i söndags, att hjärtat blev så överbelastat då, att det kanske är därför. Det är ju så med Noel, han har ju inte så stora marginal och det är så mycket av hans sjukdomar som påverkar varandra. Mycket har gått så långt att resten av organen i kroppen tagit skada, såsom lever och mjälte, dessa undersöktes igår med ultraljud, de är något förstorade men förklaras av Noels sfärocytos (blodsjukdom), någonstans tar ju alla döda blodceller vägen.

Hur som ska vi följa upp mer på torsdag, och nytt ultraljud på hjärtat ska göras snarast möjligt. Till det yttre är han en pigg och glad pojke så det är svårt att förstå att kroppen kan vara så sjuk.

Vi känner oss trötta just nu. Det är otroligt mycket nu, mycket som händer kring Noel, mycket som händer inom familjen. Det kanske blir brist på inlägg ett tag. Jag behöver andas lite frisk luft och samla alla tankar och känslor…och få pussa och krama på Noel!

Den vackraste presenten…

Operationen var jättelyckad. I morse runt åtta rullade vi iväg vår älskade tappra, modiga son för att söva honom, inför det största momentet hittills på vår resa…Det var kämpigt att vara med när han skulle sövas, men ändå så kändes det bra.

Vi har blivit mottagna väl av läkare och narkos, fått bra information, fått allt demonstrerat för oss innan. Det kändes ändå okej att lämna honom. Denna operationen har ju ändå varit vårt mål så länge, milstolpen vi längtat efter. Och det kändes overkligt, som en bubbla att det äntligen var dags. Kanske är det därför man inte känner så mycket, alla känslor ligger på spar någonstans….jag har lite svårt att hitta dem..

Men, jag är så otroligt lycklig och lättad. Operationen har gått bra. Han ligger nu i respirator, kan andas själv, men måste ligga stilla flera timmar till, så han hålls sövd tills eftermiddagen. Han är stark och modig vår son, en riktig kämpe, och så vacker….Man hittade däremot två hål istället för det första hålet man sett. Men det har gått bra att sluta bägge med kateter. Vi väntar på att få mer information från kardiologerna och kirurgen. Nu följer en eftervårdstid och mycket återhämtning…Men det största är över..Noel har fått ett helt hjärta, allt har gått bra, jag kan nog inte beskriva hur lyckliga vi är…

Idag fälls nog många tårar…fast av glädje!

På väg till Lund

Nu sitter jag och Ted på tåget på väg till Lund, 4 timmar och 45 min….sedan är vi framme i staden som ska ge Noel ett helt hjärta. Lille skrutten flyger från Bromma runt nio idag. Han får åka med ett rutinerat team, och en bra narkosläkare. Han flygs i cpap och i transportkuvös. Det kändes tungt att säga hejdå i morse. Han sov när vi gick, och kanske var det lika bra, för jag har ångest ändå så det räcker. Men det kändes viktigt att få kunna ta emot honom i Lund, eller i alla fall inte låta honom ligga där nere för länge ensam. Vi skrev en lapp till Patrik, en av sköterskorna på BIMA, en go sådan :) Han ska se tilt att älgen Frans kommer med, och så pingu och labanfilten! Jag hoppas att resan kommer gå bra, att han håller sig stabil vägen ner.

Igår var han gnällig och vaken mest hela dagen..fast inte gnällig hela tiden. Han håller på att få tänder, man riktigt ser hur de växer fram, så lite feber till och från, kli i munnen och lite alvedon mellan varven är det som gäller just nu. Däremot är jag nojig, det togs nya prover nu på morgonen som vi väntar på att höra svar om…han har fått ett ökat syrgasbehov under gårdagen och natten…så det känns som att det är något lurt på gång…men jag hoppas att det inte är någon infektion som är på gång, vill verkligen inte att operationen skjuts upp igen nu, inte nu när vi är så nära…när vi är där, dom där dagarna som vi så länge väntat på…jag orkar inte att det skjuts upp igen…

Igår kom också verkligheten ikapp mig. Det känns som att jag inte riktigt förstått att Noel verkligen ska operera sitt hjärta. Det känns så overkligt, så långt borta. Man vet om hans hjärtfel, hur mycket det påverkar honom och hans hälsa, men ändå..man förstår inte, man förstår inte att han har ett stort hål i sitt hjärta..det är märkligt. Och nu när vi är där, vid ett nytt kapitel i vår bok, så känns allt så skrämmande och främmande..det är läskigt, som att kasta sig ut från ett stup…Jag lägger min tro till Noel, på att han är stark och kämpar vidare…att vi fixar det här..men egentligen så är jag livrädd..dom ska in i min sons hjärta..kanske stanna det, såga i hans bröstkorg…och så tiden efter…all smärta, all medicin…usch…men tiden efter det..när han återhämtat sig..att kanske slippa syrgas, cpap, kunna äta själv…allt det..det är värt varenda minut på sjukhuset…Jag hoppas han kan få ett värdigt liv efter den här operationen…jag håller alla mina tummar..ber till allt jag kan..och jag måste tro på att allt kommer gå bra! Han är ett litet lejon, en kämpe, och det har han varit från första stund!

Tänker på dig Noel, i mammas hjärta finns du alltid, i tanken och själen…saknar dig…men vi ses om några timmar…

Vi provar 31 Maj igen…

Vi har fått tillbaka vår tid i Lund. På måndag flygs Noel härifrån till Lund, man har planerat in en operation på tisdag, man ska försöka sluta hålet i hjärtat med en kateter. Dock så har man nu i Stockholm upptäckt att Noels hål är betydligt större än vad man tidigare trott, så det är inte alls säkert att det går med kateter. Om inte får han stanna kvar och återhämta sig några dagar och sedan kommer man att operera istället, stanna hjärtat, och hela den där obehagliga biten med att öppna upp bröstkorgen och såga osv…usch..hua, men allt för att han ska få bli bra! Allt är bättre än nu…

Kardiologen här tror att efter hjärtoperation kommer Noels andningsproblem att försvinna, de existerar troligast på grund av att hålet är så pass stort och allt syresatt blod försvinner i fel omlopp i kroppen. Man kommer även sluta hans öppenstående ductus, som i och för sig är väldigt liten och inte alls till några ”besvär”, men man gör det samtidigt ändå.

Vi håller alla tummar och tår för att Noel håller sig infektionsfri de sista dagarna nu, och att han givetvis kan få genomgå den enklare operationen utan komplikationer.

Dessutom så har vi fått mer information kring den där behandlingen som Noel ska få för alla blodtransfusioner, den som kommer driva ut allt överskottligt järn i kroppen. Och den informationen vi fått här är långt ifrån den vi fått i Norrköping. En erfaren läkare här har talat om att det kanske rör sig om ett dropp ca 1 gång/vecka i kanske 6-8 timmar…istället för de 12 timmar/dygn hela livet vi först fick reda på..snacka om lättnad och skillnad på information från sjukhus till sjukhus..och ännu var det ingen panik med att påbörja…vi ska i dagarna få träffa en hematolog (bloddoktor :)) och få mer information kring Noels blodsjukdom, känns skönt att kunna passa på att få korrekt information när vi ändå är på plats på ett sjukhus mer mer erfarenhet och kunskap än vårt hemsjukhus.

Vi hoppas på lugna dagar nu..Noel mår okej så länge han får ligga i cpap, kommer han ur den blir han genast sämre i andningen. Han har fortfarande svårt att vätska ur sig själv, och går upp i vikt, men det är under kontroll här, och idag ska vi göra nytt UKG på hjärtat, får se hur det ser ut och hur mycket vätska som finns i kroppen.

Så här glad blev Noel när han fick reda på att han ska få ett helt hjärta som kommer göra honom piggare och friskare:

Ett stort, mörkt och kallt rum….

Det är en lustig känsla att sitta inne i ett rum fyllt av skärmar och sladdar, att höra larm gå av och se läkare och sköterskor springa runt med olika apparater och läkemedel. Men, det var en ännu obehagligare känsla att stå utanför förlossningens ingång där jag nästan 6 månader tidigare gått in med en bebis i magen och nu stå och lämna ifrån mig honom i en stor intensivvårdsambulans. Lämna i händerna på någon annan i hopp om att han ska överleva en transport upp till det stora sjukhuset i den stora staden. Man försöker hålla sig stark, visa sig stark inför sitt barn, trösta och lugna, men han är ju så liten och så oskyldig. Om jag på något sätt kunde förklara, få honom att förstå varför han ligger i en alldeles för stor, steril, fängelseliknade säng i en stor, kall och skrämmande lokal, med sladdar över hela kroppen och främmande människor samlande runt sig. Hur kan man förklara det för en sådan liten harmlös människa? Hur kan men ge lugn och ro i sådan stress och oro?

När jag ser honom ligga i den där sängen, bara någon meter från mig själv, så ler jag ändå, för jag vet att han är i goda händer, jag vet att han är stark, och om han sover, då vet jag att han ändå funnit ett lugn. Kanske borde jag känna mig stolt och lycklig över att vi i svåra situationer ändå hittar lugn och ro i varandra. Kanske borde jag vara glad att vi kan tänka positivt, behålla vår humor och bevara de små, vackra ting som ändå finns. Men egentligen så känns det mest absurt, lite bisarrt att finna sig i dessa situationer gång efter gång och ändå på något vis känna ett lugn.

En läkare kom ner för några dagar sedan, då när Noel fortfarande var väldigt dålig. Han hade själv haft ett svårt sjukt barn. Han ville väl, och egentligen är jag tacksam över diskussionen vi hade, men den var också svår. Om en situation dök upp då Noel skulle bli så dålig att han blir i behov av respirator, då ville han göra oss uppmärksamma på att vi faktiskt har ett val. Det känns hemskt, skrämmande och mörkt, men vi kan, även om man inte tänker så nu, välja att inte lägga honom i respirator, utan välja att ge honom ro, få somna in och leva vidare i en annan värld, en värld som är snällare och ljusare. Jag sov inte mycket den natten, och vi funderade och grät tillsammans. På ett sätt blev ens tankar bekräftade av en människa som faktiskt varit i samma situation och som besitter kunskap som inte jag har, då som läkare. Det där man tänker, att ens barn inte ska lida mer, att det är bättre om dom får somna in i lugn och ro, och inte kämpa mer….Det är svårt, fruktansvärt svårt, att ens tänka på. Jag hoppas och ber innerligt att vi slipper den dagen, det beslutet….men om det någon gång kommer, får jag inte vara självisk…jag måste tänka på mitt barns bästa, och de besluten är inte lätt att ta…..inte lätta att leva med….

När jag ser på min son känner jag mig enormt stolt. Han är en fantastisk människa. På hans 6 månaders dag fick han en tiger. För han är stark som en tiger, kämpar och gör framsteg. Han har en enorm livsvilja och livsglädje, och han lär mig så otroligt mycket. Vi har dagar av sorg, dagar vi kämpar mer än andra, dagar då vi gråter och mår dåligt. Men de dagar där vi har glädje och kärlek, de dagarna är så fruktansvärt värdefulle och så otroligt givande. Jag längtade så efter att få bli mamma, och jag föreställde mig hur det skulle vara, hur det skulle kännas. Men jag kunde aldrig föreställt mig de känslor man får, den kärlek man känner och den kärlek man får. Det är så otroligt villkorslöst och så vackert.

Man frågar sig hela tiden hur sjutton mar orkar, hur man finner kraft i alla dessa svåra stunder, i alla stunder man nästan vill ge upp. Men så sitter jag här, bevakar stundens lugn i övervakssalen på intensiven och tänker på den erfarenhet vi fått, de människor vi mött och de glada stunder vi fått dela tillsammans. Jag förvånas över alla andra starka föräldrar till barn som är mer sjuka än Noel, att de orkar, att de ler och skrattar. Jag förundras och beundrar all styrka som finns på en och samma plats. Jag beundras människans kraft och livsvilja. Jag uppskattar all personal som dedikerat och givit så mycket av dem själva, de som man lär känna, de som blir en del av ens vardag, som en familj. Jag är på ett sätt tacksam över denna resa hittills, över alla människor vi mött och lärt känna, över de erfarenheter vi tillsammans skaffat oss, och över den ryggsäck vi bär tillsammans. Jag uppskattar livet, njuter av varje sekund tillsammans. Men vi vet också hur skört det är, hur livets väg bara svänger av, och just därför är jag så tacksam. För Noel, han har lärt mig att man klarar allt, bara man vill och kämpar. Jag tror vi är starkare nu, nu när vi egentligen är som skörast, nu när vi kämpar som mest…men det är tack vare detta halvår.

Ibland blir jag ledsen när människor säger till mig att vara tacksam över att jag faktiskt har ett barn, de få gånger jag faktiskt talar om hur ledsen jag är över att ha ett sjukt barn. Det svider faktiskt i hjärtat, för jag är inte otacksam, men jag vill inte ha Noels sjukdom, den är jag inte tacksam över. Jag är tacksam för mitt barn, hur stark och underbar han är…men om jag kunde skulle jag önska bort hans sjukdom så långt bort det bara går….jag är tacksam för Noel, ingen ska tro något annat..men jag är också trött, otroligt trött, det tär att se sitt barn så sjukt, att fundera över om det vore bättre att låta honom somna in, eller ska man låta honom kämpa, vågar man vänta, orkar man se, orkar man finnas där, orkar man leva så här….

Det tär på ens mammahjärta….det svider och gör ont. Och någon gång måste man få bryta ihop, få våga visa sig svag utan att människor runt omkring ska tro att man är otacksam eller okänslig. Jag bryr mig inte om andras åsikt i vanliga fall, men vissa saker går rakt in i hjärtat.

För dig Noel, kommer jag alltid vara tacksam!

Vi är på BIMA

Noel har svårt att vätska ur sig själv, trots mängder av vätskedrivande…han klarar sig inte utan cpap, vi gjorde ett försök igår i tio minuter men det resulterade i att han blev grå, var nära att sluta andas och fick superdåliga värden…sviktar lika mycket fortfarande och har bara gått ner ca 50 gram av de 500 han lagt på sig i vätska…Vidare kontakt med Lund imorgon, men det är oklart hur allting blir, känner en enorm frustration att de strykt Noels operationstid 31 Maj, nu måste vi vänta tills han är mer stabil och sedan blir det transport till Lund…däremot finns det ingen som vet hur lång tid det tar tills han blir stabil, som det är nu är han skörare än någonsin, men är lättad att vi är i Sthlm ändå där det finns mer resurser ifall han blir sämre…

Det är väl relativt stabilt, men relativt…han behöver hjälp, annars skulle han inte klara sig…

Har svårt att ta tid till att skriva här…men uppdaterar ifall det blivit sämre eller bättre..just nu kommer vi ingen vart och dagarna bara går…Solen lyser ute, men där kan vi inte vara…

Hjärtsvikten…

Symptom vid hjärtsvikt

Vid många sjukdomstillstånd kan en läkare ställa en första diagnos utifrån patientens symptom. Så är inte fallet vid hjärtsvikt. Läkaren måste intervjua patienten och låta honom eller henne berätta om sina besvär samt göra noggranna undersökningar för att kunna ställa en säker diagnos. De vanligaste symptomen är trötthet och andfåddhet – symptom som är vanliga och banala och kan bero på många orsaker som inte alls är relaterade till hjärtsjukdom. Därför kan diagnosen bli svårställd.

Hjärtsvikt drabbar vanligtvis äldre personer, och på ålderns höst är många människor trötta, andfådda och har svullna ben. Variationen bland sjukdomstecknen är dessutom stor – allt från diskret andfåddhet till uttalad påverkan.

Liknande sjukdomstecken kan uppkomma vid lungsjukdomen KOL, kärlkramp utan smärta eller kraftig övervikt, vilket ytterligare kan försvåra diagnosen. Vidare har kvinnor och män ofta olika besvär, vilket läkaren måste beakta.

Vid hjärtsvikt brukar sjukdomstecknen dessutom smyga sig på under lång tid och variera från person till person och dessutom från dag till dag.

Utvecklas långsamt

Hjärtsvikt utvecklas ofta långsamt och sjukdomstecknen blir tydliga först när tillståndet har funnits en tid. Kroppen försöker i det längsta anpassa sig för att dölja eller kompensera för hjärtsvagheten. Hjärtat kan exempelvis tänjas ut och bli större, vilket för en tid ökar hjärtmuskelns kraft. En förtjockning av vänster kammares muskelvägg ger också mer kraft till en början, men senare bidrar det till att hjärtväggen blir styv och mindre elastisk. Ytterligare en anpassning som hjärtat gör, är att öka antalet hjärtslag per minut för att bibehålla den mängd blod som pumpas ut i kroppen.

För en korrekt diagnos måste patienten träffa sin läkare och berätta om sina besvär. Exempel på vanliga sjukdomstecken är:

  • andfåddhet vid ansträngning och ibland även vid vila
  • uttalad trötthet vid ansträngning
  • nattlig hosta
  • nattliga vattenkastningar
  • svullna fotleder
  • andningssvårigheter
  • försämrad fysisk förmåga
  • ibland blåaktig missfärgning av läppar och naglar på grund av nedsatt syrehalt i blodet (cyanos).

Vid undersökningen kan en läkare upptäcka ytterligare tecken på hjärtsvikt som exempelvis:

  • onormala lungbiljud, så kallat rassel
  • hjärtblåsljud
  • att patienten andas hastigt med många andetag per minut
  • snabb och/eller oregelbunden puls
  • en extra ton, en så kallad tredje ton, på hjärtat
  • leverförstoring
  • vätska i buken
  • vidgade halspulsådror

Har personen tidigare haft en eller flera hjärtinfarkter, högt blodtyck, kranskärlsjukdom eller diabetes ökar sannolikheten för att det rör sig om hjärtsvikt. Men innan läkaren ställer sin diagnos måste han eller hon leta efter kliniska fynd.

EKG och blodprov

Har patienten ett normalt EKG talar det starkt emot hjärtsvikt. I ett blodprov kan BNP, brain natriuretic peptide*, mätas. Det är ett hormon som frisätts naturligt från hjärtats vänstra kammare vid belastning och uttänjning, till exempel vid hjärtsvikt. Vid hjärtsvikt är BNP-halterna i blodet alltid höga, och om så är fallet kan läkaren således gå vidare med ytterligare undersökningar. Det finns dock ”falskt” förhöjda BNP-värden som inte beror på hjärtsvikt vilket gör detta prov något svårtolkat.

För att ställa rätt diagnos, vilket inte minst gäller kvinnor som uppvisar andra sjukdomstecken än män, ska läkaren efter BNP-provet undersöka hjärtat med ultraljud, så kallad ekokardiografi, eller remittera vidare till en hjärtspecialist som kan utföra ultraljudsundersökningen.

Vid akut hjärtsvikt är symptomen mer dramatiska och livshotande, och man bör genast ringa 112 för ambulans. Akut hjärtsvikt uppstår vanligtvis i samband med en hjärtinfarkt eller när en kronisk hjärtsvikt med diffusa symptom plötsligt försämras.

Vanliga symptom är:

  • kraftig andnöd
  • rosslande andning
  • kallsvettningar
  • kraftig blekhet
  • svår hjärtklappning och ångest
  • ibland rosaskummig vätska i munnen som kommer från lungorna (lungödem).
Och så undrar man varför han inte mår bra och inte utvecklas som han ska….bara hjärtsvikten gör ju honom hur dålig som helst…suck!