Minnen som ger uppskattning

Svårt hjärtsvikt, vätskeansamlingar som fick hela kroppen att svullna upp och i sin tur ge svår njursvikt

Nyopererad, OP av gastrostomi och port a cath

Svår hjärtsvikt, akut transport med intensivvårdsabulans till ALB

Hjärtoperationen i Maj, nyopererad, nedsövd i respirator

Utredning av hjärtat, Lund

påbörjan av lungutredningen

Jag kikar igenom gamla bilder, känner sorg, rädsla, ångest, men också glädja, lycka och stolthet. Vilken resa vi gjort, vad vi gått igenom. Detta är en bråkdel av sjukhusbesök och jobbiga stunder. Men ändå, vi har tagit oss igenom detta och mycket mer. Idag har vi en pojke som är fruktansvärt dålig i sina lungor, en pojke som kämpar för livet i varje andetag. Men en pojke som vuxit sig stark, som utvecklats, lärt sig nya saker, fått en personlighet, visat vilken envis liten en han är, en pojke som skrattar, som ler, som kan leka, en pojke som trots alla motgångar njuter av livet och ler varje morgon när han vaknar. Det är stort, den resa vi hittills klarat oss igenom. Det är stort att varje morgon få vakna i sitt egna hem med en pojke som skrattar och ler. Trots hans sjuka lungor och syrgasgrimman och slangen som är i vägen så är det inget som sätter stopp för att Noel ska få leka och utvecklas, få skratta och leva.

Jag tänker tillbaka på alla jobbiga stunder, de gånger vi trott att Noel inte skulle klara sig. Varje gång har vi haft fel. Han har visat oss att vi inte ska tvivla, han är stark och har viljan. När jag ser tillbaka på alla bilder, när jag tänker tillbaka och minns alla känslor, känner ångesten som kommer igen, så kan jag ändå känna mig stark. När jag tänker tillbaka så känner jag att vi kommer att klara allt, allt som kommer i vår väg. Tillsammans är vi starka, och vet ni, vi kan le och skratta, trots att livet inte alltid är på vår sida!

När jag ser tillbaka och minns, då inser jag hur viktigt det är att uppskatta det vi har, här och nu!

En bebis i magen

Den där känslan av att ha ett litet, litet liv inom sig, det är så överväldigande, så ofattbart, ett litet, litet men ändå så stort mirakel. Få känna hur bebisen sparkar, hur det växer, att kunna känna sitt barn med handen ovanpå magen. Jag har aldrig tidigare upplevt något så häftigt, något så känslofyllt. Jag har aldrig känt så många känslor någon gång, aldrig tidigare varit så lycklig. Det där livet i magen, ens egna barn. Det är mäktigt, och så otroligt fascinerande. Fascinerande hur allt fungerar, att det fungerar.

När jag tänker tillbaka så njöt jag nog varje dag av min mage, av livet där inne, av att vänta. Det var tufft och jobbigt, och min kropp är nog inte byggd för att bära ett barn. Jag kräktes i 6 månader med Noel, svimmade, låg inne ofta och fick dropp, blev sjukskriven redan i tredje månaden och var så graviditeten ut. Men, det var så fantastiskt. Att bara ligga ner i soffan och känna barnet inom sig. Det är obeskrivligt, fantastiskt, helt magiskt verkligen. Jag önskar så att alla som ville verkligen fick och kunde få uppleva känslan av att bära ett barn, förväntan man har tillsammans med sin partner. Alla känslor och drömmar.

Jag är så tacksam och glad över att vi fick dom där 9 månaderna tillsammans, att bygga upp förväntningar, att vänta, att längta, att drömma. Det var viktigt. Ännu viktigare nu i efterhand, att vi ändå fick de 9 månader som alla andra.

Jag saknar min bebismage, jag saknar känslan, förväntan, längtan. Jag älskar nuet, men ändå så kan jag längta tillbaka och sukta efter den där tiden innan, då man var så nyfiken, då man bara väntade, och väntade och väntade. Det var så oskyldigt, så fantastiskt…

En dag, inte snart, så kanske jag får en bebis i magen igen. Och då kommer jag verkligen att njuta av varje dag. För det finns ingen bättre känsla än att få bära på sitt barn i magen (bortsett från när de kommer ut och man får hålla sitt barn för första gången), givetvis älskar jag livet med Noel, det är fantastiskt att han faktiskt låg i min mage och väntade på att få komma ut, men just det där speciella med att vänta barn, det är så unikt och så obeskrivligt…jag saknar magen….bebismagen!

Identitet

Att vara någon, alla vill vi ju vara någon, jag, att hitta jaget, ens identitet. Man vill vara en del av en samhörighet, ta plats, få rum, man vill synas och höras, man vill få finnas till. Jag tror det är livsviktigt med en identitet, att veta vem man är och att finna sin plats i livet. Jag tror ingen egentligen vill vara ensam, jag tror alla vill vara en del, vill känna sig behövd, känna sig sedd och bli accepterad. Jag tror att resan till att finna sig själv är lång och gropig, fylld av hinder och tvekan, frustration och misstag, den är fylld av lust, utforskning och glädje, många skratt och många tårar. Och den största gåvan man kan få är att hitta sig själv på den resan. Att veta vem man är och att kunna vara stolt över sig själv är stort, inget givet och inget lättförtjänt. Jag tror många kämpar med att finna sin plats, att ha en identitet som visar på vem man är.

Det börjar redan som liten, är man mellanbarn, storasyskon, lillebror? Man finner ganska snart en plats i familjen, fyller en roll i familjen, sedan följer skolan med aktiviteter, den eviga populära och tönt-grupperingen, man strävar, man forskar, man söker, vem är jag? vart hör jag hemma? Och det finns miljarder ting på vägen som formar den man är, man måste få utforska, få göra misstag, ta fel beslut osv, för att kunna lära sig, för att lära sig av sig själv, hur reagerar jag vid en sådan situation, hur formar det mig? Vad innebär det för mig i framtiden, vad har det för konsekvenser? Påverkar mina beslut bara mig eller någon mer? Mycket lär vi oss av våra föräldrar/vuxna förebilder, men det mesta lär vi oss själva när det kommer till vilka vi är. Det är trots allt våra individuella liv och vi skapar vår egna individ, jaget, den jag är, en identitet.

Mina gymnasieår är de år som format mig allra mest…

Jag tänkte på det här idag när jag var på gymmet, jag tänker som bäst (ventilerar bäst med för den delen) när jag gymmar eller arbetar. Jag tänkte på vem jag var, på vem jag varit och på vem jag kommer bli. Jag pratade med Ted om det imorse, att vi ju är samma människor som innan vi fick barn, fast ändå inte, vi har förändrats mycket, mycket i hur vi är, hur vardagen formar oss som personer, men framför allt kanske hur vi ser på livet och hur vi tänker kring framtiden och viktiga livsfrågor. Jag tänkte på tiden innan Noel. Jag tänkte mycket för jag kände hur träningen är viktig för mig, hur mycket den betydde förut, innan jag blev gravid vill säga och var noll kapabel till att göra något, jag var ju sjukskriven sen v.14-15 någonting och graviditeten ut (tack för arvegodset mamma). Hur som så tror jag ändå, trots tidigare inlägg, att det är viktigt att hålla fast vid de saker som ändå betytt mycket för jaget, som format en, det som ger energi och glädje. Sedan formas man ju av tråkiga, jobbiga händelser också, men de där positiva som man finner passa just för mig, jag tror de är viktiga att bibehålla, att inte tappa…

Att veta vem man är, är viktigt. För mig är det viktigt, nästan avgörande i mitt förhållande, som exempel, att jag känner mig trygg i mig själv och vet vart jag har mig själv. Hur ska jag annars kunna lämna ut mig själv så mycket som man gör i en relation, hur skulle jag kunna vara en förebild för Noel om jag var vilsen själv och inte visste vart jag hade mina åsikter och mina värderingar. Innan jag träffade Ted så levde jag i ett extremt destruktivt förhållande, det är inget jag gärna talar om, men jag skäms inte heller. Men de åren har verkligen format mig, till det positiva. Jag lärde mig mycket om mig själv, och jag lärde mig att vara stark, att finna mig själv och vara stolt över den jag är, att kämpa för jaget, för min identitet. Jag blev ju bestulen på så mycket, på mitt liv, på den jag var, jag kände inte igen mig själv på slutet, jag var ingen, inget värd. Och från att vara på botten så växte jag mig stark och jag fann mig själv igen, i en bättre, starkare version. Och det var viktigt, viktigt att hitta min identitet igen. För mig är det jätteviktigt, att veta vem jag är, vad jag står för och att mitt liv är mitt. Det tillhör mig och ingen annan, mina tankar och känslor är mina, ingen annans. Och jag tror det är så viktigt i förhållandet med. Att veta att man är två individer, med egna viljor och känslor, men att man kan dela sina liv med varandra, men man får aldrig ta över, man kan inte tvinga på sina åsikter på någon annan, och framför allt så måste man ge varandra tid enskilt, ge varandra luft och utrymme. Vi har växt ihop, vi är ett, ett fantastiskt par som verkligen älskar varandra, och samtidigt så växer man ju som individer också, och det får man inte glömma. Att vårda sitt förhållande till en annan människa, men man måste också vårda förhållandet till sig själv, att inte glömma bort sig själv, utan sig själv är man ingen, och utan sig själv har man heller ingen att dela med andra. Jaget är viktigt, det är den jag är.

Jag är inte densamma nu som för tre år sedan (tur är nog det), och jag kommer förmodligen inte vara densamma om tre år. Men, jag är fortfarande jag. Innerst inne, jag har en positiv självbild och ett bra självförtroende. Jag vet vem jag är, vad jag kommer ifrån och vem jag vill vara. Jag är stolt över mig själv, vad jag åstadkommer, stolt över min familj som jag bildat, och stolt över det jag gör. Jag är inte alltid nöjd med livet, med hur jag ser ut osv. Men den inre självbilden är jag nöjd med, och det är det som är viktigt, jag värnar om min identitet, aldrig att någon kan ta den ifrån mig. Jag är jag, och det måste människor acceptera. Jag respekterar andra, människor som vågar vara sig själva, jag respekterar ”annorlunda” och jag accepterar människor som de är. Jag behöver inte alltid hålla med deras åsikter och värderingar, men att människor har egna tyder på att man vet vem man är och det är respektabelt. Man ska vara stolt över den man är och stå på sig, våga ta plats, våga sticka ut, våga vara, man måste våga leva för att uppleva livet!

Jag må ha många kilon kvar att gå ner tills jag är ”nöjd”, men, det är ju egentligen inte det som räknas…det är att insidan sitter där den ska!

Jag är stolt, över mig själv, över att få vara mamma, Noels mamma.

86 dagar sedan…..

86 dagar sedan, eller nästan 3 månader sen…sen jag såg Noel utan något konstigt i ansiktet, ingen grimma, ingen sond (har han inte haft sedan april), ingenting, bara fina, vackra Noel, precis som han är, naturlig, så som alla barn borde få se ut….

För 86 dagar sedan kunde Noel vara ur syrgasen i korta perioder, man kunde bada, mata, mysa, ta kort, i korta stunder utan att något farligt hände…För 86 dagar sedan kunde jag i korta stunder få njuta av att se Noel så som han verkligen ser ut, se honom som vilken bebis som helst..

86 dagar senare kan han inte vara ur några minuter ens, minuter kan vara skillnad på att få andas och inte…

Jag undrar hur det blev så här, jag frågar mig varför han blivit sämre när han borde bli bättre..

Senaste bilden utan grimman;

På midsommar, iförd Malungsdräkten..

Tack för presenten Jocke m. familj

Noel vill passa på att tacka för alla fina presenter han fick vid dopet, jättefina presenter som han kommer ha stor nytta av, och många fina saker som nu pryder hans rum.

Ett speciellt tack till Jocke (som spelade på dopet) och hans familj som var med och bidrog till denna roliga gåstol;


Att växa i, som allt annat, men vi brukar få det mesta att fungera ändå, och Noel verkar rätt nöjd :)

Till Noel

Nedan kommer texten jag skrev inför Noels dop, en text menad till min son inför en dag som vi haft som mål länge. En dag hoppas jag att Noel får möjligheten att ta del av texten på ett annat sätt…

 

Noel, Lucas Bäckmark, min älskade, efterlängtade, underbara, vackra, tappra, modiga, fantastiska son, min prins, min hjälte.

Du är den absolut vackraste delen av mig.

Den 11 November 2010, klockan 12.14 höll jag dig för första gången, mitt älskade barn, min vackra son. Efter en lång, lång jobbig väntan kom du äntligen till oss.

Du var en så liten kille, men ett så stort mirakel.

Älskade Noel, dagen du föddes är den absolut lyckligaste dagen i mitt liv. En dag jag aldrig kommer glömma, den viktigaste dagen i mitt liv.

Sedan den dagen tar jag inte längre livet för givet.

Den 11 November 2010 föddes du, den starkaste lilla kämpe som jag någonsin mött. Du är modigare än ett lejon och tapprare än en soldat. Mitt älskade barn, du har en sådan beundransvärd livsvilja och så stor glädje för livet. Du är mer envis än din mamma och har din pappas snälla hjärta och en vilja jag aldrig trodde var möjlig.

Du har visat mig vad som är viktigt i livet och att aldrig ta något för givet. Du har visat mig att det är dom små sakerna i livet som gör det så speciellt. Du har öppnat mina ögon och lärt mig se vad som är mest betydelsefullt och du har fått mig att uppskatta livets alla andetag och dagens alla sekunder.

Du är den modigaste lilla människan jag känner.

Det har funnits så många jobbiga dagar i vårt liv, så många tuffa händelser i vår bok. Så många gånger jag hållit dig i min famn och känt att det kanske varit den sista. Men gång på gång så har du trotsat livets onda ting och fortsatt kämpat, och du har alltid gjort det med ett leende på läpparna och med glädjen i ögonen. Livets dagar är olika många för alla, men alla dagar vi får tillsammans kommer för alltid vara de bästa dagarna i mitt liv.

Du kommer märka mitt älskade barn att du kanske får kämpa lite extra i livet än vad andra barn kommer göra. Att du kanske är annorlunda på vissa sätt. Men glöm aldrig att du är unik och att du duger precis som du är. Glöm aldrig att du är värdefull och att hålla huvudet högt mot människors blickar och fördomar. Den du är ska du vara stolt över och din resa är din och formar den du är.

Du har varit med om så mycket jag önskar att du aldrig behövt gå igenom, men du har alltid klarat dig och haft viljan att lyckas. Glöm aldrig att ditt liv är ditt, och att du ska leva det fullt ut, på dina villkor och efter dina egna förutsättningar.

Jag är tacksam för att du är den du är, men mest tacksam är jag över att du valde att komma till mig och till din pappa. Jag är tacksam över varje dag vi får tillsammans, över varje andetag som vi kan dela. Och jag är glad över att du får växa upp i en sådan fin familj med så många underbara människor som också älskar dig, precis så som du är. Den finns inte en stund i ditt liv då inte dina mor och far föräldrar, släkt och vänner inte funnits där för dig, tänkt på dig, stöttat dig och hållit om dig, om så inte famnen så i tanken de stunder vi kämpat lite extra. Det är många människor vi mött på livets väg som tagit dig till sig och som tänkt på dig när du verkligen behövt det som mest.

Kom ihåg mitt älskade hjärta att vi alltid finns för dig, vad det än är och hur du än är. Vi stöttar dig och håller din hand när det är svårt. Så som du alltid håller min och ler mot mig när jag är ledsen.

Du är en fantastisk liten kille Noel, och du ska fortsätta vara du, på ditt sätt.

Jag älskar dig mer än något annat, du är det absolut bästa som hänt mig, den vackraste gåvan och den dyrbaraste skatten, det finns inga ord att förklara hur mycket jag älskar dig och hur mycket du betyder för mig.

Men jag tror du vet, för annars hade du inte valt att komma till just oss! 

DU ÄR MITT ALLT NOEL!

NOELS DOP

En så stor milstolpe, jag är så otroligt glad och tacksam över Noels dopdag, att den blev av och framför allt, att det blev så otroligt vackert och att så många delade den dagen med oss. För vår del så kändes dagen perfekt, allt vi varit så stressade och oroliga över löste sig och Noel var otroligt lugn och snäll i kyrkan, han tittade på kyrkans stora ljuskronor och njöt nog av all musik, han var så lugn och vacker i sin dopklänning. Allt blev som vi önskat, en nära vän till mig och två av hennes bröder spelade och sjöng så otroligt vackert i kyrkan, vi hade valt Välkommen Hem av Sonja Aldén och Prins Noel av Linn Mari. Min kära syster läste ur bibeln och Teds bror hällde upp vatten i Teds familjs egna dopskål. Jag höll mitt tal, det kändes viktigt, jag hade många ord jag ville säga Noel, och det var fint att jag fick möjlighet att göra det i kyrkan med så många närvarande.

Jag kan nog inte i ord beskriva vår dag igår, den var lyckad, vacker och ljus. En glad dag. Och de tårar som fälldes igår var nog bara glädjetårar eller tårar för att man blev berörd. Jag höll mina tårar inne, det var en glädjes dag igår och jag njöt av att få ha så många underbara människor under samma tak och samlade för att dela ett så stort ögonblick med oss.

Jag är otroligt tacksam över alla som delade dagen med oss. Över så många vänner och familj som åkt så många mil, vissa som åkt över 20 mil enkel väg bara över dagen för att dela dopceremonin med oss. Vi är också oändligt tacksamma till ”de vackra jäntorna” från Vrinnevis Neonatalavdelning som ville dela dagen med oss. De har varit så stor del av Noels första tid i livet, och är det fortfarande. De gör inte bara ett fantastiskt jobb, de är också fantastiska människor med så ofantligt stora hjärtan, och det var väldigt betydelsefullt att ha några av dem där hos oss igår.

Vi är glada över att dopet blev av, en stor milstolpe för oss. Vi har velat döpa Noel länge, men velat haft ett stort, fint dop, ett dop förtjänt av Noel, och det fick vi, och det är jag enormt glad över. Dagen bjöd även på sol och många skratt, mycket fika och härliga kramar. Det enda jag fann jobbigt var att tiden var så knapp till alla vänner och familjemedlemmar som jag inte träffat på länge eller inte träffar så ofta. Igår fanns bland annat vänner där som jag inte träffat på över ett år, och det var jobbigt att inte ha tid till alla på det sätt jag velat. Men jag hoppas ju såklart att det inte dröjer lika länge innan vi kan ses igen, eller lika länge till vi kan åka ner till ex. Jönköping och träffa våra vänner där eller hem till Dalarna…

När jag ändå håller på att tacka folk via bloggen så måste jag också tacka mina systrar extra mycket, ni betyder mycket för mig och ni gjorde ett fantastiskt jobb under gårdagen, utan er hade det nog varit smått kaos på fikat, men det löste sig fint och underlättade massor för oss!

Bilder kommer senare, vår kamera hade fötter under dagen, likaså mina nycklar, dom är i Dalarna nu, min plånbok med kontokort och kontanter är spårlöst borta, likaså mitt leg och Teds kontokort…världsliga saker egentligen…

Jasmine, Jocke och Jimmy, ni är otroligt begåvade människor med så stora hjärtan, tack för att ni förgyllde vår dag med sång och musik, ni är en fantastisk familj med så mycket kärlek…

Stal denna bilden från Josefine så länge, medan vi lokaliserar våra egna…

Noel och prästen Maria!

De små betydelsefulla sakerna i livet

Att fånga ett ögonblick, en bild, ett leende, en känsla, ett minne..de där små betydelsefulla sakerna som får livet att kännas som en livlig dans fylld av kärlek och värme. De är de små sakerna som ger extra energi, som får en att må bra.

Igår flyttade vi in Noels spjälsäng i vårt sovrum, han har en jättefin säng och en otroligt fin sängmobil med pingu som han fått av sin moster, men, han har ju aldrig sovit där, inte en endaste gång. Sedan Noel var 7 dagar så har han sovit i min famn, pappas famn, mellan oss i sängen, bredvid i soffan, alltid en handsträckning ifrån, alltid nära. Men nu är lille prinsen så otroligt rörlig, man kan lägga honom raklång och senare vakna av att han ligger på brädden nere vid ens knän. Han rullar runt, från rygg till mage, från sida till sida, från mage till rygg, flera gånger per natt, ibland får man en spark i magen, ibland en arm i ansiktet, och till slut slåss man om de där sista 20 cm på kanten, trots att rumpan ligger utanför, ja, han tar plats, visar att han finns, även i sömnen, och jag älskar det, men, jag älskar även att vakna utvilad och orka leka med honom hela dagen också. Så igår var det premiär för att sova själv, en handsträckning ifrån mig står spjälsängen, och den passar så bra in i vårt sovrum också. Och visst gick det bra, hade i och för sig ingen tvivel på det så han kan somna lite överallt och ingenstans, det var väl mest jag som saknade den där värmen och att bli väckt av världens vackraste leende bara några cm från mitt ansikte. Men det gick kanon, 06.30 vaknade han i morse, jätteglad över att se pingu över sig och låg och skrattade länge tills pappan gick upp med honom.

Igår bakade jag, nästan hela dagen, eller det kändes som det i alla fall. Men det blev bra, galet många bullar och muffins, massa chokladbollar och så en del kvar att baka i veckan. Men jag får ju lite assistans också. Det blir nog bra, på onsdag träffar vi prästen som kommer hem hit för att gå igenom hur vi ska ha dopet, lite kort inpå, men så är ju också det mesta i vårt liv, spontant och oplanerat, vi tar en dag i taget helt enkelt. Och om någon missat det så är ju dopet om exakt en vecka, nästa söndag, jag längtar, det ska bli mysigt att få döpa Noel, viktigt av andra anledningar, men framför allt en fin gest, jag tycker dopet är jättefin ceremoni, och jag är jätteglad över att det blir av. Ska bli roligt att få dela ögonblicket med så många fina, nära, betydelsefulla människor.

Noel är varken sämre eller bättre, eller jo hans feber har gått ner och det är skönt, han är lite gladare idag än vad han var igår, men vi fångar många fina ögonblick också, idag har vi lekt massor, myst och sjungit för varandra, Noel pratar mycket, vilket jag verkligen uppskattar, den närheten och samhörigheten är jättehärlig tycker jag, så roligt att det känns som man kommunicerar, för vi för ju dialoger helt klart, och han härmar ljud, försöker iaf, men han kan ju härma ja och jaaaja…kul!

Har precis dragit en vända på golvet med dammsugaren, har fått för mig att jag faktiskt är allergisk mot damm (tror det är så på riktigt, faktiskt) och därför dammsuger jag flera gånger i veckan, men också för att Noel är så mycket på golvet, och vi också för den delen. Befarar dagen då vi köper hus, vet inte riktigt hur min pedantiska nästan lite perfektionistiska sida ska klara av hålla rent då, fast i och för sig, vi kanske hittar något litet pittoreskt hus på landet som praktiskt taget städar sig självt..vem vet, nu är det i alla fall rent här hemma och Noel sover middag, ska sätta mig med en bok snart, om jag hinner, han har redan sovit en stund. Den där underbara pappan är iväg och ser på fotboll med en god vän som han sällan träffar. Man ska vårda sina vänner och sina intressen, i alla fall i den mån man kan. Man ska vårda familjen också, men det är han redan så bra på!

Om 5 dagar kommer min mamma hit, jag längtar så jag nästan spricker, och jag tror Noel längtar han med. Det är jobbigt det där när bitar av en själv bor på håll, men man lär sig på vägen att avståndet inte sätter stopp för kärleken, mamma säger alltid till mig när jag längtar och saknar att vi ju delar samma himmel, och visst är det så, vi delar alla samma himmel och på något sätt så känns det faktiskt som vi kommer varandra lite närmare då, om man tänker så. Och hon är alltid bara ett samtal bort, vilket ju är fördelen med dagens tekniska samhälle, skype som ex. är ju fantastiskt.

Helgen har gett mig energi, det har varit fina dagar trots sjukdom, Ted har ju haft ont i halsen han med och Noel har varit mer än kinkig, men vi hittar de där stunderna, de som man lägger i den där lådan ni vet, med fina minnen och värdefulla stunder. Jag är stolt över Noel och jag älskar att få vara hans mamma, jag älskar att få vara mamma överhuvudtaget, det är en fantastisk gåva som jag ska vårda väl. Jag kommer alltid vara tacksam för att jag fått Noel, hur jobbigt det än är i stunder så blir de alltid överglänsande av det fina, vackra, varma och kärleksfulla!

Noel blir bättre och bättre på att sitta, visserligen med lite stöd, men ändå, är stolt över prinsen min, som en mamma ska vara :)

Den som letar, den finner…

gamla anteckningar som är både roliga och ledsamma att läsa….

Jag kommer aldrig, aldrig någonsin glömma den där känslan när jag såg vårt plus på graviditetstestet…Och så här skrev jag då;
Graviditetstestet 3/3-10
Ted försvann till jobbet tidigt på morgonen. Jag låg kvar i sängen. Jag vet att jag tänkte dagarna innan jag köpte mitt test att det var jobbigt. Jag ville inte bli besviken, dessutom kändes det jobbigt ifall kroppen lurat mig så mycket med alla dessa symtomer.

Vid sju kunde jag inte längre hålla mig utan gick upp på toa. Tidigare när jag testat mig så har jag väntat och väntat och väntat och verkligen kollat noggrant ifall där funnits något plus, men alltid har det varit ett starkt minus. Även om vi inte ”planerade” så noggrant det här med graviditeten så blev man ju i början, efter jag slutat med p-piller, besviken då mensen kom.

Så nu satt jag där på helspänn i badrummet, även om jag inners inne visste svaret på testet. Så jag kissade i en liten kopp, stack ner provstickan, och i nästa sekund syntes där ett otroligt starkt plus. Jag ville både skratta och gråta av glädje, och jag kunde faktiskt inte sluta titta på stickan. Herregud, jag var ju faktiskt gravid, på riktigt. Alla känslor kom på samma gång, glädje, rädsla, lättnad, förväntan och oro. Så jag tog ett kort på mitt fina plus, skickade det till blivande pappa, och skrev, du ska bli pappa älskling, på riktigt! Dock så missade ju pappa Ted hela texten och fattade inte varför jag skickade en bild på ett plus till honom. Så några sms och samtal senare kunde jag dela den vackra nyheten med blivande pappa också. Som säkert blev jätte chockad, trots mina ”förvarningar”.

Kunde sen inte hålla mig från att ringa Simone, Mamma, syrran och alla andra nära vänner för att berätta. Och senare även för Teds familj. Jag ville inte vänta med att dela med mig, trots allt så känner jag mig så otroligt lycklig och förväntansfull.

Det är många känslor som kommer tillbaka till mig när jag läser vad jag skrev då, och det kanske är bra, bra att påminna sig själv om känslorna man bar då, kanske kan de komma tillbaka igen? Kanske kan jag njuta nu lika som jag gjorde då?? Hur som så var det ändå kul att hitta lite gamla anteckningar från tiden Noel låg i magen…..