Medveten kompis

IMG_7180Leon har fått en kompis. Han har aldrig haft någon snuttis eller dylikt. Men nu har han en liten kompis. Ett virkat rådjur på knappa 30cm. Den medvetna ettåringen vet vem kompis är och vart han är om man ber honom hämta kompisen. Kompisen är också den som delar säng med Leon och som Leon hämtar och kramar när han själv är trött. En mysig vän med andra ord. Han applicerar även begreppet klappa fint på kompisen, även om kompisen, likt storebror, kan åka dit på en mindre fin klapp emellanåt också! Tror inte deras vänskap är evig, men trevlig så länge den varar!

Leon 9 månader

Japp, 9 månader har gått sedan lillkotten kom till oss. Nu har han funnits utanför magen lika länge som han låg där inne och knölade. Det är en nyfiken liten kille vi har. Så orädd och framfusig. Han kommer snart börja gå, ge det någon månad till och han kommer knata runt här hemma som en stolt tupp! Kröp det gjorde han ju redan vid 5-6 månader och nu går han med allt som kommer i hans väg, allt går tydligen att gå med, lådor, stolar, gåvagn, leksaker…Han går längs möbler och står själv i längre stunder. Han är lite tidig med det mesta, men lik mig och Ted på det sättet. Han älskar barn och andra människor, inte alls blyg utan är gärna med ”där det händer”, att vara på sjukhuset med brorsan är ett äventyr och bara någon busar lite med honom så är han nöjd och glad.

Leon är sällan missnöjd, utan är fortfarande lika nöjd och glad som han var som liten bebis. Visst kan han bli arg och sur, men oftast i samband med när han är trött eller hungrig. Annars är han vår lilla solstråle, lik Noel med andra ord. Äter det mesta numer, vår mat, barnmat, gröt och smörgåsbitar man kan plocka med. Sover fortfarande hela nätter med undantag från när nappen ramlar ut ett par gånger eller om tänderna spökar. Sover fortfarande lika kasst på dagtid, är för nyfiken för att sova…Han börjar tycka det är tråkigt med vagnen och att åka bil, inget kul när man inte får röra sig, helst vill han ju gå, så mycket det bara går.

Älskar att bada och vara ute i gräset, men allra mest tycker han nog om att vara med kusin Texas, det är grejer det. Och så farfar, farfar är en rolig prick som alltid busar. Är fortfarande väldigt pappig och lyser upp som en sol så fort pappa visar sig. Har lärt sig säga mamma, pappa och titta. Börjar visa ett större intresse för både bilar och bollar och börjar mer och mer tycka det är roligt att bygga med klossar (läs panga sönder torn) och att plocka med småsaker. Böcker börjar också bli mer intressant, alltså att bläddra i och inte bara äta och riva sönder.

Klättrar gärna över Noel och Noels leksaker. Dom har börjat samspela mer, eller ja, dom stjäl varandras leksaker och nappar och ”slår” varandra i huvudet (klapp). Men kul att Noel börjar intressera sig mer för Leon, även om han nog i de flesta fall bara tycker Leon är i vägen. Leon däremot vill alltid vara där Noel är, Noel är dö spännande och ska ha och göra allt som Noel gör, även om han annars inte tycker det är spännande. Dom bjuder in till skratt mina två killar, och håller mig minsann sysselsatt dagarna i ända.

Tack fina klätterapa föra att du finns och för att du är du Leon!

IMG_5544 IMG_5271 IMG_5227 IMG_5001 IMG_5451

Ljusglimtar

Det finns dagar som är vanliga, som är fulla av rutin och vardag. Det finns dagar som är tunga, jobbiga och fulla med oro. Och så finns det dom där sällsynta dagarna som bara är fulla av glädje, av små, små händelser eller företeelser där allt bara fungerar, där lyckan och glädjen är total. Dom där som ljusglimtarna är det jag lever på, dom där små ögonblicken som man lagrar inom sig.

I tisdags fanns det många ögonblick att spara inom sig. Helt plötsligt så fungerade det att sitta ute på gräset med Noel, och lyckan var total!

IMG_4966 IMG_4960 IMG_4945 IMG_4950 IMG_4970 IMG_4963

Hoppas på många fler dagar utomhus, förra året kunde vi njuta av sommaren ute nästan varje dag på det här viset. Hoppas att det ”släppt” för Noel nu, om det så är en vanesak eller pollen/sjukdom som gjort att han inte velat vara ute innan…Jag är överlycklig över denna lilla stund, även om det skulle vara den enda vi får i sommar!

Assistans

Nu är Noel 2,5 år, i höst blir han 3 år. Det innebär att jag varit hemma med honom varje dag i snart 3 år. Jag njuter av varje dag. Barnen är det absolut bästa som hänt mig och jag är lycklig över att jag kunnat vara hemma så här länge och jag känner mig privilegierad över att vi skulle kunna vara hemma i nästan 2 år till med barnen, om vi vill. Vi har väldigt många föräldradagar kvar, med båda barnen, så möjligheterna är många inför framtiden.

Leon är väldigt nyfiken, otroligt glad och social och är dessutom väldigt tidig med det allra mesta. Vi kommer att söka förskoleplats till honom för att börja i januari 2014. Jag tror han kommer stormtrivas på förskolan, bland massa andra barn och med allt skoj man hittar på där. Jag tror att Leon har det behovet, det sociala samspelet, mötet med andra barn och vuxna, lek och lärande, han kommer nog troligen älska förskolan! Han kommer få vara där i den utsträckning som det finns behov/lust till, säkert inte varje dag och säkert inte långa dagar, men han kommer få börja till vårterminen med största sannolikhet.

Noel däremot mår bättre av att vara hemma just nu. Vi vill och önskar att han en dag kommer kunna gå på förskola han med, men det kanske blir tidigast om 1-1,5 år. Som det är just nu, här och nu, så är han lite för sjuk tycker vi, lite för känslig och i för stort behov av närheten och tryggheten som hemmet ger. Vi har funderat otroligt mycket över hur vi ska göra kring Noel. Hur länge vi kan vara hemma med FP och vad vi gör efter dom dagarna är slut. Ska vi båda jobba heltid, halvtid eller ska bara en av oss jobba? Hur vi än velar fram och tillbaka så känns det som att vi kommer ha behov av assistans för Noel. Jag kommer troligtvis jobba en halv eller heltid med Noel själv, men, vi har kommit fram till att det nog skulle vara bra för Noel att ha assistans några timmar varje dag.

Jag ogillar uttrycket avlastning, för i vår familj kommer inte assistansen handla om just avlastning i sig, utan när vi tänker på att ha ett par assistenter anställda för Noel så handlar det om att ha någon som kommer och kan leka med honom, hjälpa honom öva och träna, öppna upp för nya sätt att se på utvecklingen. Det känns lite som att vi kör fast ibland, som att vi tränar och övar på samma sätt, på samma saker hela tiden. En vardag för en småbarnsfamilj blir ofta ganska inrutad, på gott och ont. Det vi känner är att det skulle vara givande att ha någon utomstående, med annan erfarenhet än den vi har, som kan leka och träna med Noel. En assistent med erfarenhet av andra barn med utvecklingsstörning har kanske tusen andra sätt att se på Noels utveckling, han eller hon kanske har massor av idéer på hur man kan träna och integrera detta i leken. Och om Noel inte ska börja på förskolan närmsta åren så känns det ändå viktigt att han får träffa andra vuxna och bilda ett förtroende för dessa.

Jag försöker se assistansen som en möjlighet att hjälpa Noel utvecklas och bli mer självständig. Jag försöker visualisera mig Noels farmor, som ex, ha hand om Noel några timmar om dagen, leka med honom, på hans sätt, på hans villkor och ur farmors synvinkel, tänker jag så då känns det faktiskt helt ok att lämna Noel till någon annan, för jag tror att det skulle gynna Noel i längden. Jag vill att han ska känna förtroende och trygghet med andra vuxna än mamma, pappa och farmor. Att han ska kunna lära sig av någon annan också.

Sedan är det ju också så att när Noel väl ska börja förskola så kommer han i vilket fall ha behovet av en assistent som är med honom hela tiden på förskolan också, så vi kommer behöva ”ta tag” i det där med assistansersättning sen ändå.

Tankarna kring att vi har behov eller vill ha hjälp i form av assistans har inte kommit av att vi fått Leon, utan det handlar helt och hållet om att vi vill det bästa för Noel. Jag måste så småningom också börja arbeta, och kan jag arbeta med Noel en viss del så blir jag jätteglad. Däremot så är det viktigt att någon annan också arbetar med honom, för hans utvecklings skull. Det blir ju lite som Noels pedagogiska verksamhet när han inte kan vara på förskola som ”alla andra” barn. Däremot så tror jag att det även är bra för familjen som helhet med assistans några timmar i veckan. För att vi ska kunna göra saker med Leon som vi inte kan ta med Noel på, Leon skulle säkert älska ex. Kolmården, men dit skulle vi aldrig kunna ta Noel, han hatar att sitta still i vagnen, är ljuskänslig och allergisk. Då skulle Noel garanterat ha tusen gånger roligare hemma med sina leksaker och med någon som leker med det Noel vill leka med. Jag försöker att tänka på hur roligt Noel skulle ha med en assistent istället för att känna skuld över att vi inte i så fall har hand om Noel dygnet runt helt själva.

Det känns väldigt delat det där med assistans och många andra har väldigt många åsikter kring det hela. Ska någon främling ta hand om vårt barn hemma hos oss? Kan vi inte ta hand om vårt barn själva? Orkar vi inte med vårt barn själva utan hjälp? Lämnar ni Noel med en assistent bara för att göra saker med Leon? Är det inte själviskt att ha assistent till ett barn som är så litet?? Osv…Om ändå människor visste hur tufft är att ens behöva besluta om att ha assistans eller inte. Hur tufft beslut det verkligen är. Och vi vet inte i förväg om det är rätt eller fel, om det kommer fungera eller inte. Det känns jobbigt redan nu och kommer kännas jättejobbigt senare när vi väl är igång. Men, vi skulle ju inte överväga assistans om vi inte själva trodde att det gynnade Noel och hela familjen. Som ex. skulle jag kunna arbeta som assistent till Noel själv på natten eller halva dagen, och ha en annan assistent resten av dagen. Antingen samma timmar Leon är på förskolan vilket innebär att jag kan arbeta 50 eller 25% någon annanstans, eller vissa dagar ha assistent hemma och jag och Leon kan göra något bara vi. Det är ju också viktigt. Att om Noel är själv med bara mig vissa dagar så är det viktigt att Leon också får vara det. Det kommer bli ett krångligt pussel att få ihop med många delade känslor, men det är det som känns mest rätt just nu. Jag hoppas på att det ska hjälpa Noel utvecklas och att det ger hela familjen mer energi.

Det är egentligen rätt lyxigt för Noel att ha en assistent, och otroligt roligt, tänk att ha någon där hos sig som ställer upp på allt som man själv vill göra (nästan) och leka på ens egna villkor. Någon som verkligen har 100% fokus på bara Noel, inte någon som måste avbryta träningen/leken för att lillebror vaknar, inte någon som också måste tvätta, diska, laga mat, handla och städa. Förhoppningsvis så kan hjälpen med assistans göra att vi får fler kvalitetstimmar tillsammans och att Noel får ut maximal träning och lek varje dag. Jag vill inte förändra hur vi lever idag, gemenskapen vi har som familj, min och Noels relation eller det vi gör tillsammans. Jag vill bara lägga till några timmars assistans i veckan, kanske inte ens varje dag, för att Noel ska få 100% fokus och få möjligheten att utvecklas bättre. Som det är idag så är jag mer en trygghet för Noel än vad jag är lekkamrat. Jag kan inte leka med Noel på golvet längre utan att han måste sitta i mitt knä. Det är lättare för Ted eller för andra i familjen. Men jag antar att det har lite med den där nära döden upplevelsen att göra. Tror inte riktigt jag och Noel blev oss själva efter det. Hans behov av mig ökade efter det och tvärtom. Jag kanske borde ”släppa” mer på honom ibland istället för att tillåta honom vara som ett plåster på mig, det hjälper honom inte att utvecklas så mycket och vi fastnar lätt i samma mönster. Min förhoppning är att en assistent kan hjälpa honom hitta ny sätt att leka på, att assistenten har sjukgymnastiken i åtanke hela tiden och att han eller hon verkligen trugar på med tecken och bilder.

Jag önskar att jag kunde dela mig på två. Att jag kunde vara som en assistent för Noel dygnet runt själv. Men jag har kommit till insikt att det faktiskt är omöjligt. Leon behöver mig också, Ted behöver mig, och jag behöver även mig själv, alltså egentid, träna på gymmet, fika med vänner etc. Jag vill vara den bästa mamman för mina barn och jag vill erbjuda dem det bästa av allt. Nu får jag brottas med att acceptera att jag nog får dela vissa bitar med någon annan förståndig, erfaren vuxen för att kunna erbjuda det allra bästa för Noel. Det är många, många tankar och känslor som cirkulerar kring det här med assistans, uppenbarligen, och kanske kommer man aldrig känna sig riktigt ”tillfreds” med att få hjälp utifrån till sitt barn, eller så försöker man vara öppensinnad och se det som en tillökning till familjen, som några personer med stor erfarenhet och ödmjukhet som kan tillföra vår familj något fint och värdefullt! Jag försöker vara öppensinnad, och jag försöker vara väldigt positiv till det här med assistans. Förhoppningsvis kommer vi hitta underbara människor som kommer lära känna vår fantastiska Noel och älska honom precis så som vi gör!

Det blev nog kanske ett lite rörigt inlägg, många tankar och känslor kring det här. Men jag vet att ni är rätt många som läser som har erfarenhet av assistans, som har assistenter till sina barn eller som kanske arbetar som assistent. Kan inte ni dela era erfarenheter med mig och lämna några tankar? Vad är bra att tänka på när man söker assistansersättning, är det bäst att gå via bolag? Är det krångligt att vara arbetsgivare själv? Vad ska man tänka på när man anställer assistenter? Hur fungerar det för er?

Tack för att du läser….

Leon 7 månader

En kompis sa till mig innan vi fick barn att tiden gick så obehagligt fort när man fick småbarn, så här med facit i hand kan jag inget annat än att hålla med!

Så i måndags blev stora lillkillen hela 7 månader. Han är dock allt annat än 7 månader ”enligt pappret”, han är lite mer överallt om man säger så. Åla det gjorde han redan för någon månad sedan, nu är han på väg att krypa på alla fyra. Han försöker ställa sig upp mot diverse saker, möbler, leksaker, ben you name it, han kan från krypställning sätta sig själv och sedan ner i krypställning igen. Försvinner iväg dit han vill gör han. Är lite förvånad över hur pass trygg han är med att ”försvinna iväg själv”, han kryper gärna in i pojkarnas rum och leker själv en stund tills han tröttnar och kommer tillbaka till där man. Dock så är han ju helst där alla andra är, eller i alla fall helst där Noel är, Noel är en stor fascination. Dock blir han lite för närgången för Noels tycke, men nu har Noel börjat säga ifrån, genom att ge ifrån sig lite gnälliga läten och söka blicken hos mig eller Ted. Jag kan inte gärna stilla Leons nyfikenhet på storebror, inte heller vill jag ta bort honom från Noel varje gång heller. Vi försöker få dem att vänja sig vid varandra i lugn takt, eller ja, få Noel att vänja sig vid Leon. Jag tycker det är mysigt att se dem ihop, ibland kan dom samsas, men oftast inte, Leon är som sagt rätt påstridig, han är liten och nyfiken.

IMG_4409

Leon 7 månader är fortfarande den gladast och mest nöjda unge jag känner. Han är glad mest hela tiden och skrattar så fort han får syn på någon vuxen eller något barn. Han är nog lite mer pappas pojke än mammas, lyser upp som en sol när pappa kommer hem eller om pappa haft sovmorgon. Han är väldigt nyfiken, ALLT ska in i munnen, helst Noels hjälpmedel och sladdar, allt som prasslar, gärna papper om han får tag på det. Annat som går in i munnen är gröt och vanlig mat, välling morgon och kväll, äter sista gången runt 19 sen somnar han och sover till ca 06. Noel likaså. Leon är nöjd med att bara vara med, så länge men busar och leker med honom (givetvis) så är han så glad som det bara går att vara. Han följer med på alla vår galna upptåg och resor och är nöjd med att vara med. Han älskar andra barn och är inte speciellt blyg av sig. Tyr sig givetvis mest till mig och Ted men är inte främmande med att vara hos någon annan. Största idolen, bortsett från Noel är helt klart storkusinen Texas som är hela 10 månader, dom kommer garanterat busa livet ut tillsammans!

Sover gör han helst på magen, och på natten. Sover middag ett par gånger på dagen, ibland i 2 timmar om han får sova bredvid något (gissa vem som brukar ”offra sig”) annars kanske 45-60 min per gång, ingen stor sovare på dagen med andra ord, men har aldrig varit, han är alldeles för nyfiken. Han är ju som sagt lite överallt nu mer, gärna försöka öppna lådor och klättra mot hyllor, dra omkull korgar och ösa runt bland leksaker, det är väl det bästa!

IMG_4451

Leon 7 månader har dessutom lyckats slå sig ordentligt ett par tre gånger, ramlat ned från soffan häromdagen medan vi sov (ja, han låg inners i soffan med en vuxen ytterst och uppbunkrade kudder mot ett högt ryggstöd så han absolut inte skulle ramla ut), men han måste ha vaknat tyst och klättrat över alla hinder, bums var han på golvet och gallskrek..det gick bra, gudskelov och lär inte vara sista gången han han ramlar och slår sig, dock sista gången han sov i soffan, klätterapa! Dessutom är han lite för liten för det där med att klättra, vilket har märkts några gånger då han tappat taget och dunkat i bland annat näsan så den börjat blöda…stackars liten. Vi tycker vi har full koll på barnen och är iof vana vid Noel som man kan lämna på ett ställe och han är kvar där, men har nu fått erfara hur det är med barn man inte kan vända bort blicken för en sekund med. Men Leon alltså, han är ett sådant där barn som är för nyfiken för sitt eget bästa…borde sättas i sele..med andra ord så får man ha dubbeltrippel koll på honom :)

IMG_4363

IMG_4365Majskrokar är en favorit, och frukt. Tycker det är extremt onödigt att introducera socker så tidigt i ålder, han blir ju sjövild av att se majskrokar så det duger för honom! Fast jag vet att farfar lät honom smaka glass när vi var borta, och Moa, jag vet att du gav han grädda på dopet 😉

Hur som helst så är det full fart på lilleman. Två tänder har han med, bägge framtänderna där nere, dom kom för mer än en månad sen. Det gör ont som satan när han bits i tårna på en, jo, för lilleman verkar ha någon slags fotfetisch, tycker dom är väldigt spännande! Minns att Noel var lika fascinerad av händer när han var liten.

Jag tror Leon kommer gå om några månader, typ vid 10 månader. Det gjorde både jag och Ted. Med tanke på Leons utveckling för tillfället och på hur nyfiken han är så är jag helt övertygad om att han går innan sommaren är slut! Busunge!

 

En fantastisk dag

– Noel och Leon är på topphumör, superglada och inte alls trötta och hängiga

– Noels nya mat, utan arsenik, har kommit och han tycker den är ok att dricka

– Det är strålande sol ute och jag och barnen var ute och gick över 1 timme, utan skrik och gnäll i vagnen

– Köpte en present till världens bästa man och pappa som tack för att han alltid ställer upp

– Hämtade ut en massa medicin till Noel men behövde bara betala 43:-, nu är vi uppe i frikort igen

– Vårvädret får mig att känna mig lycklig och harmonisk

– Ska köra box ikväll igen med bästa Josefine och två andra vänner, härligt!

 

Har inget att klaga på idag, idag bara njuter vi av livet! Fler sådana här dagar tack…

Och den här lilla godingen blir 5 månader idag. Helt sjukt vad tiden går fort. Fortfarande en lika glad och nöjd bebis. Just nu är han väldigt mycket i utforskartagen,  får tag i allt som kommer i hans väg och försöker sitt bästa för att nå dit han vill. Han är väldigt stadig redan nu och sitter faktiskt utan stöd i några sekunder, likväl som han står med stöd mot ex soffan i korta stunder. Jag kommer med andra ord få springa ihjäl mig efter den här lilla plutten när han väl kommer på hur man tar sig framåt, det gör han säkert lagom till sommaren. Inga ord kan beskriva hur mycket jag älskar Leon och Noel och jag är så obeskrivligt tacksam över dem bägge. Dom två pojkarna och Ted är verkligen mina solstrålar i livet och det verkar inte spela någon roll hur mycket vi går igenom tillsammans, vi står starka kvar ändå!

Planeringsmöte HAB

Igår var vi på planeringsmöte på habiliteringen. Med på mötet var Noels sjukgymnast och sedan hans nya logoped samt en läkare från barnavdelningen. Noel höll låda hela mötet och var glad mestadels, det är ju dock tråkigt att sitta still så länge. Vi diskuterade mycket kommunikation. Vi ska försöka med mer bilder och införa ex. bildscheman eventuellt bara visa en bild innan vi gör något. Jag tror det kan fungera bra. Jag och Ted hade tänkt på att man kanske kan ta kort på ex några leksaker och gåstolen samt hoppgungan för att kunna få fram på ett bättre sätt vad Noel vill göra. Då kan han förhoppningsvis med hjälp av bilderna förmedla vad han själv vill leka med. Oftast förstår vi ju vad han vill och att han kanske efter att ha suttit på golvet och lekt en stund ha behovet av att springa av sig i gåstolen. Men det vore ju fantastiskt om han skulle kunna lära sig att välja själv och kommunicera bättre. Så i vår kommer vi nog lägga stor fokus på tecken och på kommunikation genom bilder.

Annars pratade vi lite om att sätta gränser, om handling och konsekvens. Det var vi som tog upp ämnet. Mest med tanke på matsituationen. Det är faktiskt väldigt svårt att försöka vara konsekvent och få Noel att förstå att det finns en konsekvens av att inte vilja/vägra äta, om det nu beror på trots eller annat spelar ingen roll. Men det som gör det svårt är ju att vi inte bara kan strunta i att ge mat, den där grejen med att om du inte vill äta får du vara hungrig funkar ju inte på Noel, han kommer inte säga till när han väl vill äta och han måste ha sina kalorier per dag för att gå upp i vikt, några marginal finns ju inte. Så det är svårt det där. Vi får försöka att erbjuda mat i den mån det går i dessa ”dåliga perioder” och inte tvinga honom att äta, då är ju risken att han alltid kommer associera mat med något negativt och jobbigt. Vi får försöka ”stå ut” och hoppas på att matvägran går över. Det är ju jobbigt eftersom maten aldrig varit naturlig för Noel, det finns ingen naturlig hunger och njutning hos honom direkt, så att vi kommit så långt med maten känns fantastiskt och då som ett ännu jobbigare bakslag när maten inte funkar alls!

Annars kommer vi träna på i den takt vi gör nu. Det motoriska följer ju även den mentala utvecklingen så det får ta sin tid med Noel, men vi tränar och över på det vi kan och det känns ok för tillfället.

Överlag så kändes mötet väldigt bra, och dom är ju alla där för Noels bästa, för att främja hans utveckling och välmående, sen att det alltid finns en viss känslomässig del som är jobbig med dessa möten är en annan femma…

Besök hos ortopeden

Idag var vi alltså på besök hos ortopeden. Noels sjukgymnast från habiliteringen var också med. Skönt att ha henne med tyckte jag eftersom hon ändå arbetar med Noel och kan förklara hur Noel rör sig hemma på ett helt annat sätt än vad jag och Ted kan. ”Undersökningen” gick snabbt, ortopeden klämde och kände lite på Noels ben, leder och fötter. Så fick Noel visa att han kunde stå med stöd och hur han har fötterna när han sitter etc. Ortopeden tyckte inte att Noel hade några problem eller avvikelser i höfter, ben eller leder, däremot så är Noels fötter tydligen långa och inte så breda, hälen är lite för kort och stortån ”får inte riktigt plats”. Dock så sa han att Noels fötter var hyfsade, så jag antar att det är fri tolkning på det och jag tolkar det som att det inte är något större del på fötterna. Han beslutade att Noel ska få inlägg att ha i skor och sedan ett par special sandaler med ilägg att ha inomhus, dom ger mer stöd upp över ankeln och runt i hela foten eftersom Noel gärna stödjer på insidan av foten. Man behöver alltså inte åtgärda fötterna på något annat sätt för tillfället. Förhoppningen är att med hjälp av iläggen kommer han stödja mer rätt på foten och kommer tillsammans med utvecklingen att hitta bättre balans.

Dessutom så tyckte han också att Noel verkar ha bra förutsättningar för att lära sig gå, han tycket väl överlag att allt såg hyfsat ut. Ortopeden var en lättsam herre som var lätt att prata med och som inte krånglade till det där med undersökningen. Noel hatar ju sjukhus så pass att han är en helt annan person på sjukhuset än hemma, så att hålla på och söla och förklara för mycket vid undersökningar är ingen ide, det är liksom bara bättre att få det gjort!

Dagens läkarbesök fick alltså godkänt ur vår synvinkel. Känns skönt att kunna bocka av detta från listan och ha det ur världen, det finns ju rätt mycket annat kring Noel att fokusera på!

 

2 år

Du är stora killen nu. I onsdags blev du hela 2 år. Tänk vad tiden går fort min älskling, och så stor du blivit. Tänk vad mycket du kan och vad mycket du lärt dig. Framför allt så tänker jag på vilken resa vi gjort de här 2 åren, på vilken stark och modig kille du är. Du är nog modigare än någon annan jag känner, speciellt din mamma, jag som är så rädd för nålar, och du som fixar alla stick med bravur! Du är nyfiken nu, vill upptäcka världen. Du tar så fina steg i gåstolen och kör dit du vill, krånglar dig in i köket och ut i hallen trots att det är höga trösklar där. Du vill öppna skåp och se vad som finns där i. Du upptäcker nya leksaker och glädjen i dem, och du lär dig hela tiden nya saker.
Du är bättre på att äta nu, äter mest gröt om dagarna men krånglar inte lika mycket med maten nu. Du går upp lite för tidigt på dagen, sissådär runt 05 för det mesta, men du är alltid glad när du vaknar och redo att börja leka. Du trivs egentligen bäst med mamma, om vi busar så där riktigt skojigt, eller om pappa kastar upp dig i luften, då skrattar du så att du nästan kiknar. Ett sådant där skratt som smittar av sig så lätt. Du leker och plockar med dina leksaker på golvet, skrattar åt dom, försvinner lite in i din egen värld, men är alltid nöjd. Om du inte är det så är det oftast för att du är trött eller hängig. Du är visserligen lite svartsjuk på lillebror ibland, men egentligen så är det kanske en bra sak, en naturlig sak, och vi är glada för att du förstår.
Du vill så mycket, det märks så tydligt. Du vill försöka ta dig iväg, upptäcka på egen hand, krypa iväg eller gå. Det är en bit kvar men du kommer lära dig så småningom.

Tänk att du funnits hos oss i 2 hela år nu. Du är så självklar i våra liv och det känns som du alltid funnits här. Du har gått igenom så mycket i ditt korta liv, men du har alltid gått stark ur alla svåra situationer. Jag är så otroligt stolt över dig och så ofantligt glad över att du valde mig och pappa som föräldrar. Jag skulle aldrig vilja ha en annan Noel än dig, i mina ögon är du den vackraste, bästa, finaste, starkaste, mest modiga lilla skruttunge jag vet, och jag älskar dig obeskrivligt mycket! Det fanns vissa läkare för 2 år sedan som inte trodde att du skulle leva idag, men det gör du, och du är den mest levnadsglada lilla kille på jorden. Du är så fruktansvärt envis och du har en enorm livsglädje. Jag önskar ibland att jag var lika glad i livet som du, att jag fick se världen mer ifrån dina ögon! Jag vet att du njuter och att du lever ditt liv till fullo och det gör mig lycklig. Det enda jag vill är att du ska få må bra, och att ditt liv ska vara fyllt av glädje och kärlek. Så länge vi har tillsammans så klarar vi vad som helst, det har vi bevisat under dessa 2 år!

2 år min älskade skatt, tänk att du är så stor nu! Och tänk att du kommer få dras med dina mamma i många, många år till!